Sporten och samhället del 1: idrott som propagandamedel

Lordens blogg har under sitt halvårslånga liv behandlat många olika ämnen. Givetvis har dessa ämnen valts ut efter mitt subjektiva intresse. Ett av mina största intressen, idrott, har dock inte fått så stort utrymme. Det ska det nu bli ändring på. I två blogginlägg kommer jag att behandla ämnet sport. Eftersom jag vet att ämnet, långt ifrån tilltalar alla bloggläsare, kommer jag att anlägga ett samhällsperspektiv i mina texter. På så sätt får inläggen även relevans för den icke sportintresserade. Det första inlägget kommer att behandla hur idrott har använts som propaganda i konflikter och även några av de konsekvenser ett sådant användande har fått. Både på mikro- och mesonivå.

Det råder inget tvivel om att sporten, historiskt, har utgjort ett propagandamedel i internationell politik. Det kanske tydligaste exemplet kan hämtas från Det kalla kriget (1945-1989). Under denna storkonflikt tävlade dåtidens supermakter USA och Sovjetunionen med varandra om allt. Främst handlade det om militär kärnvapenupprustning. Bäst, farligast, och störst försvar har oftast mest makt.

Det var emellertid inte bara inom det militära som de båda supermakterna tävlade. Länderna stod för två helt olika politiska idésystem där amerikanarnas marknadsekonomi stod mot Sovjetunionens planekonomi. Det tävlades om vilket ekonomiskt system som var att föredra. Det rådde också en kapplöpning om rymdforskningen. Båda länderna satsade enorma summor för att utvekla tekniken för att först kunna erövra rymden.

Att en tvävling skulle uppstå mellan östblocket, med Sovjetunionen i spetsen, och västmakterna med USA som anförare, även inom idrotten tedde sig ganska självklart. Vem kunde på allvar kalla sig en supermakt och inte vinna många OS- eller VM-guld? Ingen resonerade man. Därmed blev också idrottsarenorna en spelplats och kamp som kom att symbolisera det övriga internationella klimatet under det kalla kriget.

Kommunistländerna med framför allt Östtyskland och Sovjetunionen gick in för att förvandla idrottandet till propaganda ganska så omgående efter att dett kalla kriget påbörjats. Därför byggde man tidigt upp akademier där väldigt unga talanger (läs barn) fick träna på sin sport dagarna ut och dagarna in. Allt i syfte att bli bäst och därmed kunna visa att det egna landet kunde producera bäst idrottare. Detta fick givetvis negativa konsekvenser för flera av barnen, som ställdes inför orimliga krav, förväntningar och som dessutom inte tilläts att vara barn. När idrottarna blev äldre isolerades dem och förväntades fortsätta att träna utan rimlig kontakt med omvärlden och möjligthet till ett socialt liv. Det kanske tydligaste exemplet är TBRM (The Big Red Machine), som utgjorde Sovjetunionens superfemma i ishockey under större delen av 80-talet. Krutov, Larionov, Makarov, Kasatonov och Fetisov levde, spelade och bodde ihop. De förväntades alltid att leverera. Och som de levererade. De blev Sovjetunionens propagandamaskin, omöjliga att slå. Precis som man ville framställa Sovjetunionens militära kapacitet. TBRM: s storhetstid var på 80-talet, men ryssarna hade varit lika omöjliga årtiondet innan. När USA:s amatörlag dock slog Sovjet 1980 i Lake Placid kändes det som att jenkarna hade vunnit det tredje världskriget. De hade gjort det omöjliga. Sovjetunionen fick sig en rejäl törn och de vanligtvis så nationalistiska amerikanarna nu fullkomligt sprudlade av ännu mer nationalism.

I kalla krigets sista Olympiska spel, OS i Seul 1988, vann Sovjetunionen medaljligan. Tvåa blev Östtyskland. De senare vann 37 guldmedaljer vilket var en mer guldmedalj än USA, som kom trea. Under OS i Seul sattes också många omöjliga världsrekord. Givetvis hade propagandahetsen resulterat i en stor, för idrotten, negativ konsekvens: dopning. I sin iver att bli bäst sattes det i system att dopa idrottarna från tidig ålder. Detta skedde på båda sidor järnridån, främst bland stormakterna. Detta system sanktionerades av högsta ort, regeringarna, i staterna. Givetvis fick detta förfarande stora negativa konsekvenser för de enskilda friidrottarna. Vissa kvinnliga idrottare var så fullproppade med testosteron att de helt enkelt, mot sin vilja, fick byta kön efter sin idrottskarriär. Likaså skulle jag vilja påstå att vi har denna tid att skylla för mycket av dagens utbredda dopning inom den moderna idrotten. Östländer (och flera väst-) har normaliserat dopningsförfarandet. Det hade nog aldrig skett om idrotten som propagandamedel under det kalla kriget hade framtvingat den vinnarhets och de stora vinnarkrav som vilade på idrottarnas ansvar.

Slutligen så fungerade, och gör än idag, idrotten givetvis som en nationellt enande faktor. I sportsammanhang är det verkligen legitimt att få vara nationalistisk. Få företeelser kan samla och ena en nation så mycket som sportevenemang. Personligen är jag för ung fär att fortsätta att återknyta till kalla kriget men jag minns hur hela Sverige enades under exempelvis Fotbolls VM 1994 i USA. Det badades i fontäner, skålades och festades som aldrig förr i Sverige. Därmed sagt att idrotten ingjuter mycket hopp, nationalkänsla och självförtroende i en nation, vars idrottare det går bra för. Därför var det extra viktigt att nationerna presterade ordentligt. Ett land med sjäförtroendestinna, nationalistiska och hoppfulla medborgare är precis vad ett land i konflikt behöver. Därför var och är idrotten ett viktigt propagandamedel även ur det avseendet.