Tankar kring en fot

I onsdags blev jag av med gipset. Det var en dag jag hade sett fram emot länge, men ändå inte. Givetvis skulle det bli skönt att slippa ha det där kliande j*vla gipset, som har förstört hela min sommar, men samtidigt är ju gipsborttagningen ett kvitto på att sommaren de facto är slut.

Tyvärr visade det sig att det inte riktigt bara var att kasta gipset och börja springa som Forest Gump i filmen med samma namn. Istället kändes det riktigt obehagligt och svullet. Sjukgymnasten gav mig lite instruktioner och positiv stöttning. För mig skulle rehabiliteringen gå smärtfritt, det gör det ofta med frakturer som mina. Piece of cake

Glad för att gipset var borta bestämde jag mig för att gå/hoppa hemåt från sjukhuset. Det var jobbigt, men samtidigt ok. Klart man försöka belasta lite i taget. Speciellt när sjukgymnasten hävdade att man kunde slänga kryckorna inom några dagar. Sedan dess belastade jag foten, inte överdrivet mycket, men kanske lite mer än vanligt. Resultatet blev en rejält uppsvullen klumpfot. Just nu känns det därför riktigt jobbigt och rejäl uppförsbacke med det mesta. Till råga på allt så har jag försökt att nå (den nya) sjukgymnasten de senaste dagarna. Till ingen nytta. Man börjar ju undra om foten läkt rätt eller om det blir amputation. Att gå normalt, och framför allt springa, känns oerhört långt borta, om ens inom räckhåll. Möjligen låter jag som en gnällspik, men seriöst börjar det räcka med den där jävla foten snart. Nedan kan ni se hur söt den är. Byta fot? Någon? ...