Barn av min tid

Så var då sommaren 2008 definitivt slut. Innan sommaren varnade jag för mer sporadiska publiceringar och uppdateringar på Lordens blogg. Det blev i realiteten tvärtom. Under hela sommaren har jag i princip snittat uppdateringar varannan dag. Detta beror givetvis på att jag inte gjorde några längre semesterresor utan spenderade majoriteten av tiden hemma undersommarmånaderna.

Antalet läsare av bloggen har sjunkit något under de senaste månaderna, jag ser dock inget märkligt i det. Att dagligen ligga mellan 15 och 30 unika besökare får anses vara mer än godkänt för en blogg som denna. För mig är i och för sig kvantiteten läsare underordnat kvaliteten på läsarna :) Jag hoppas och tror att Lordens blogg har en stadig och trogen läsekrets som kommer att fortsätta att följa den även i höst och framöver.

Visserligen har flera av sommarens inlägg berört samhälleliga aspekter, som är bloggens primära syfte, men mycket har kretsat kring den skada jag ådrog mig kring midsommar. Anledningen därtill är givetvis att skadan förändrade så pass mycket i min tillvaro att den helt kom att dominera (och fortfarande dominerar) mina tankar, handlingar och möjligheter. Den blev helt enkelt en avgörande händelse som upptog mycket fysiska och psykiska prövningar utifrån min subjektiva väld.

Jag har flera gånger tidigare konstaterat här på bloggen att även Lorden bara är en människa. Jag är också en människa som lever på 2000-talet. Därmed är jag färgad av rådande tidsideal. Att människan anno 2008 sätter individuella intressen framför kollektiva är ett faktum. Därför är det egentligen inte konstigt att min brutna fotled berör mig mer än Ryssland- Georgien-konflikten, pridefestivaler och uppgjorda lottningsgrupper till OS. Ja, för tillfället i alla fall:) Faktum är att alla människor i grunden är egoister, hur ogärna vi än vill erkänna det. Den fattige skriker bara efter höjda skatter och skyddsnät så länge den är fattig, den rike glorifierar förorter så länge den slipper att bo där, den maktgalne är bara snäll och givmild i valrörelsen etc. Kanske har några av sommarens inlägg genomsyrats av självömkan, men jag är inte sen att erkänna det. Jag är väl, som alla andra, en egoist. Ett barn av min tid helt enkelt.