Fel sätt att bota änglsan

Det är i ärlighetens namn inte speciellt mycket som jag är rädd för här i världen. Jag saknar fobier. Även om jag inte är störtförtjust i småkryp, är det fel att säga att jag är rädd för dem. De är mer obehagliga snarare än farliga. Många människor verkar dock ha vissa fobier.

Utan att vara expert på fobier så kan man enbart spekulera i vart människans fobier härstammar ifrån. Möjligen uppkommer de efter en traumatisk upplevelse i barndomen. De flesta som har sett filmen Batman begins vet vad jag pratar om. Bruce Wayne har en traumatisk barndomsupplevelse, där fladdermöss utgör en viktig del. Bruce utvecklar sedermera en fobi mot just fladdermöss, men lyckas vända fobin till något positivt. Fiktion, javisst, men säkerligen endel sanning i hans fobiutveckling.

Den viktigaste orsaken till att man utvecklar rädsla är dock, enligt min mening, hur omgivningen reagerar på saker. Och eftersom människan är mest mottaglig som barn är det viktigt hur vuxna reagerar i barns närhet. Det är min övertygelse att om en vuxen blir rädd för något, är det lätt att också barnet blir rädd. Vi kan ta ett enkelt exempel: nästan alla i Sverige verkar ha en oförklarlig rädsla för getingar. Så fort en geting närmar sig blir vi som tokiga och måste springa iväg flera meter. Vi blir smått hysteriska. En geting kan i realiteten inte göra ett skit mot oss homo sapiens. Undantag finns, vissa av den mänskliga rasen är allergiska mot getingstick och kan därför ha sin fruktan legitimerad. Allergikerna är därmed förlåtna. Alla andra bör dock tänka efter vad man pysslar med egentligen. Förmodligen är getingskräcken en projicerad reaktion från föräldrarna till barnen. Det är nämligen ofta vuxna som är lika rädda för getingar som barnen. Klart att sådant beteende smittar. Därför blir det ostoppbar cykel, som överförs från generation till generation.

Det finns också intressanta teorier om hur stater och/eller intressegrupper använder media som redskap för att skapa rädsla hos en population. Michael Moores dokumentärer ger en viss inblick i det, men det är en annan historia.

Teorierna om hur fobier botas är många. Den mest vedertagna bör vara den att man ska låta fobin växa bort genom anpassning. Man låter helt enkelt patienten komma i kontakt med det denne har fobi för. Kanske är det effektivt, men inte lyckat i alla sammanhang. Viss rädsla och ängsla går nämligen inte alls att bota med den metoden.

Den största obehagskänslan jag får är den som infinner sig när jag "bordar" ett flygplan. Flygrädsla, eller i mitt fall änglsa, är ett ganska vanligt fenomen, men jag kan definitivt säga att den inte försvinner ju mer man flyger. På ett flygplan är man totalt utlämnad och om något skulle hända är sannolikheten stor att man omkommer. Det är knappast döden i sig som skrämmer, utan minuterna och paniken innan det inträffar. På något sätt vill man ändå ha kontroll över sitt öde. Att sannolikheten är liten att man blir inblandad i en flygkrasch vet jag. Att flyga räknas som det säkraste transportsättet, men vi vet att flygkrascher de facto inträffar. Madrid senast är det tydligaste exemplet.

Jag är dessutom relativt väl initierad i flygkraschhistorien och flygplansindustins säkerhetsutveckling. Dokumentärserien Air Crash Investigation tillhör nämligen mina favoriter och jag har troligen sett de flesta program som har producerats i serien. De sänds frekvent på National Geographic och beskriver händelserna som ledde till olyckan, olyckans förlopp med hjälp av flygplanets svarta låda, intervjuer och rekonstruktioner. Rätt omskakande faktiskt. Och intresset för flygkrascher och fler och fler flygturer med åren har alltså inte botat min flygängslan (rädsla är för starkt ord). Så för mig har den gamla fobibotarterapin med anpassning varit fel sätt att bota min ängslan.