Reaktionär syn på TV-spel

I takt med den tekniska revolutionen har datorer blivit en allt mer naturlig del av vår vardag. Datorer som kunskapsbank, kommuniksationsmedel och nödvändigt ont i vårt dagliga arbete. Många använder också sina datorer till ren och skär underhållning. Oftast är denna underhållning synonym med dataspel. Men den underhållningen kan Lorden inte skriva under på.

Människor, unga som gamla, kan spendera en majoritet av dygnets 24 timmar framför ett data- eller TV-spel. När polare, ungdomar, vuxna, bekanta, medier etc talar om SIMS, V-beat, GTA etc. har jag oftast ingen aning om vad som avses. Jag har helt enkelt aldrig upplevt tjusningen med TV- och dataspelandet i vuxen ålder. Inte heller blir jag förtjust i förfester som domineras av singstar eller guitar-hero.

Oinvigda i ämnet skulle säkert kalla datsapelsfreak för omogna, men så ytlig ska jag inte vara. I många avseenden är Lorden själv väldigt barnslig så det räcker och blir över, men jag har helt enkelt aldrig riktigt orkat engagera mig i den nya tekniken och alla spel som överöst marknaden under de senaste åren. Kanske har bristfälliga datorer varit en del av anledningen, men förmodligen ligger nog sanningen i att jag inte vågar engagera mig. Lorden har nämligen väldigt lätt för att gå in i något till 100%. Tiden skulle inte räcka till om jag väl blev fast.

Det finns dock tider då jag älskade att spela TV-spel. Det var under slutet av 80-talet och början av 90-talets glansdagar. Då var det givetvis Nintendo 8-bit som gällde. Jag vet inte hur många spel jag har klarat genom åren, men det är åtskilliga. Givetvis är det mycket nostalgi, men handlingen, enkelheten, och framför allt musiken är helt genialisk till Nintendo 8-bit. Musiken är faktiskt så genialisk att jag jag själv startade ett band i mitten på 90-talet som utgick från spel till Nintendo 8-bit. Och även i TV-spelsvärlden får man konstatera att mycket var bättre förr. Åtminstone känns det så. De enda TV, eller dataspel jag vågat mig på förutom Nintendo 8-bit simulator är ett spel som kallas Puzzle Bobble och Balls of steel. Utan att överdriva var jag bland de bättre i världen på båda, det sistnämnda helt klart, eftersom man kunde lägga ut resultaten på nätet och jämföra sig med övriga världseliten.

Men ingenting går alltså upp mot Nintendo 8-bit! Låten ni nu ska få höra är tagen från elitspelet Super Mario Bros 2 och låten dök alltid upp i samband med att man skulle gräva (oftast i jakt på en nyckel) i spelet. Ganska simpel och upprepande bit, men ack så bra. Texten jag satte till den på tidigt 90-tal var ett montont mantra av meningen: jag är en lodis! i takt med musiken, givetvis. Vilken oerhörd insikt jag hade redan på den tiden. Inte alls lika självgod som jag är idag, och som jag visat i och med detta inlägg. Ge mig 80-talet och Nintendo 8-bit som suveränt tekniskt TV-spel tillbaka nu!