Tidlös sjukdom behandlas med tidsenligt botmedel

Det har under hela världshistorien funnits människor som lidit av depressioner och andra psykiska sjukdomar. Det har dock aldrig upptäckts en legitim och bestående metod för att bota psykiskt sjuka. För er som är intresserade av hur vi historiskt har försökt att bota psykiskt sjuka gör rätt i att besöka det medicinalhistoriska muséet i Vadstena. Muséet är inrymt i det så kallade stora dårhuset och ger en bild av behandlingsmetoder från mitten av 1750-talet och framåt. En såväl spännande som intressant upplevelse.

I början av 1900-talet trodde läkare och vetenskapsmän att de hade kommit på ett samtida och framtida botmedel som var lika revolutionerande som fungernade inom psykiatrin. Man menade att man med hjälp av kirurgiska ingrepp kunde skära av nervbanor från pannloben till hjärnan. Metoden kallas lobotomering och fick faktiskt så stor genomslagskraft att dess upphovsman Egas Moniz tilldelades nobelpriset 1949. Idag är lobotomeringen helt utdöd. Ganska snart upptäcktes att de kirurgiska ingreppen var förenade med livsfara. Visst blev de "behandlade" oftast lugnare, men lobotomerade har beskrivit hur de totalt förlorat sin identitet och tankeförmåga. Flera dog också till följd av ingreppen. Det kanske mest kända bok/filmexemplet som behandlar nutidshistorisk mentalvård med lobotomering som centralpunkt är Gökboet. De flesta som sett filmen minns hur huvudpersonen som spelas av Jack Nicholson fullständigt förlorar sin identitet efter just lobotomeringen.

Sedan 70-talet är det fullständigt otänkbart att lobotomera människor i medicinskt syfte och för att bota mental ohälsa. Lika fel som de flesta av oss tycker att behandlingen är nu, lika rätt tyckte alla att behandlingen var då. Man lever i efterklokhetens tecken och agerar efter det man tror är rätt. Det ska man aldrig glömma.

Den moderna behandlingen av depression och mental ohälsa har främst bestått av elchocker (svåra fall) och psykofarmaka. Utan vidare kritiskt förhållningssätt har våra doktorer skrivit ut mängder av beroendeframkallande droger som botmedel under de senaste årtiondena. Denna behandling har givetvis fått stora individella konsekvenser. Ett tydligt exempel är fallet Thomas Quick som behandlats flitigt på bloggen (dock inte med psykofarmaka ;)). Kanske är psykofarmakans konsekvenser lika allvarliga som lobotomeringens? Kanske tycker kommande generation att vi var lika märkliga som drogade våra mentalpatienter som vi anser att lobotomeringens förespråkare är idag?

Det verkar förresten redan som om psykofarmakans tid är förbi. Den nya flugan inom psykvården presenterades nämligen officiellt idag: samtalsterapin. (http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=2675208) . Samtalsterapin kan tyckas vara harmlös i jämförelse med tidigare beskrivna botmedelsmetoder. Om man inte är scientolog då...Kanske är vi alla scientologer i framtiden!? Då kan vi även förkasta samtalsterapin som botmedel, som ju tydligen är rätt utifrån vår tids tänkesätt...Den som lever får se.