En fallen nationalskald

Det var med stort vemod jag imorse möttes av nyheten att mannen som beskrev sig själv som en man med rött hår och glest mellan tänderna har gått bort. Det är inte killen på kalles kaviar-tuber som har bytts ut, utan en nationalskald som har gått ur tiden. Thore Skogman blev 76 år. Av dessa har han underhållit Sverige i drygt 50 år.

Thore Skogman kan möjligen ses lite som en buskisfigur. Långt ifrån finkulturen, men ändå omtyckt och "folkkär" av de svenska medborgarna. Hans visor är allt som oftast glada. Faktum är att det är ytterst få av Thores över 1200 skrivna låtar som är vemodiga. I somras bad jag en kompis att försöka leta fram en vemodig sång av Thore när vi knäckte några folköl framför datorn. Gång på gång laddade han ner en låt för att mötas av en helt uppspelt Thore i högtalaren. Man blev verkligen glad av att lyssna på Thore Skogman. Han har förgyllt många fester med sin klockrena lyrik, sprattliga melodier och glada refränger.

För de som påstår att Sverige inte har någon kultur, bör lyssna igenom Skogmans låtar. Ofta behandlar dessa genuint svenska fenomen. Även om han ofta drev med oss, så gjorde han det alltid med glimten i ögat. Och flera av låtarna var rena hyllningar till hembygd och kultur. Därför är det inte fel att ge Thore eptitetet nationalskald. Det är han väl värd. Att Thores publik främst bestod av äldre människor är inte konstigt, då han själv tillhörde den äldre genrationen. Han var dock aldrig rädd för att förnya sig, eller för att bjuda på sig själv. Därför lyckades han i vissa yngre kretsar uppnå lite av en kultstatus. Bland annat spelade en skiva med Black Ingvars i slutet av 90-talet, där han gör lättare hårdrockslåtar av sina gamla klassiker. Helt genialiskt.

Första gången jag på allvar började digga Thore Skogman var i mitten på 1990-talet. I ett caféprogram från Örebro, som leddes av den numera framlidne programledaren Per-Eric Nordquist, var Thore Skogman gäst. Tillsammans med några irländska musiker framförde han den gamla slagdängan "Rare old mountain Dew". Redan då var Skogman att, åldermässigt, betrakta som en gubbe. Att han, trots det, lyckades hoppa runt på scenen med ett stort leende joddlandes till låten var bara så oerhört bra. Sedan dess har Skogman, och några av hans låtar, alltid funnits i bakgrunden av Lordens liv. När jag har fått frågan om vad jag lyssnar på för musik har svarit de senaste tio åren alltid varit: "Allt från Thore Skogman till Dark Funeral". Flera av Skogmans låtar har blivit klassiker. De bästa är, enligt mig, Pop opp i topp, Surströmingspolka, Tre dar i buren, Vilda Matilda, Räkna med Hesa Fredrik , Storfiskarvalsen, Bergsprängartango, Jämtgubben och Pensionärsvisan.

För er som trodde att Per-Eric Nordquists och Thore Skogmans likheter stannar vid att de var med samtidigt i ovannämnda caféprogram, tror fel. Båda lyckades nämligen med konststycket att bli ambassadörer för Filipstad under sin livstid. Och det är få förunnat. I Thores fall 1993, och i Per-Erics fall 1992. Nu är cirkeln sluten. Båda är avlidna. Men det går inte att förringa Thore Skogmans inverkan på svenskt kulturliv för det. Nedan följer en lista av samtliga valda ambassadörer för Filipstad. Nu vet ni vad ni ska satsa på! Att arbeta mot Nobelpriset slår inte lika högt som att bli utvald till Filipstads ambassadör. Lycka till! Vila i frid Thore!

Ambassadörer för Filipstad

1991 Kent Finell

1992 Per-Eric Nordquist

1993 Thore Skogman

1994 Roland Cedermark

1995 Ebba Blitz

1996 Ingvar Oldsberg

1997 Monica Forsberg

1998 Peter Harryson

1999 Magnus Norman

2000 Björn Hellberg

2001 Lotta Bromé

2002 Jonny Nilsson

2003 Hasse "Kvinnaböske" Andersson

2004 Carl Jan Granqvist

2005 Ernst Kirchsteiger

2006 Anders Eldeman

Här nedan kommer också en tidig julklapp i form av några stollar som för ett gäng år sedan hyllar Thore Skogman på en parkering någonstans i Småland.