Det mossiga har blivit underhållning

I år firar TV-programmet På spåret 20-års jubileum. Ingvar Oldsberg och hans sidekick, tillika programmets domare sedan 1995, Björn Hellberg, har blivit en institution i svenskt TV-utbud.

De första tio åren brydde jag mig inte om programmet. Mellan 1997 och 2001 föraktade jag programmet. Gubbhumor, mossigt och torrt var adjektiv som jag gärna använde när På spåret kom på tal. Men så hände någonting. Jag vet inte om jag blev vuxen, fixade mig en utbildning, blev kvasiintellektuell eller kanske intellektuell på riktigt. Sedan 2002 är På spåret näst intill den största höjdpunkten i dagens, annars rätt solkiga, TV-utbud.

I fredags hade så den 20:e upplagan av frågesporten premiär. Som förväntat var programmet mossigare än vanligt. Ingvar Oldsberg tog av och på sig sina glasögon trettio gånger, skulle se seriös ut och läspade värre än vanligt. Hans ordvitsar höll lika mossig klass som vanligt. Björn Hellberg, mossigare än någonsin, spelade som vanligt på sin mesighet och torrhet. Han kunde ta ut svängarna (nåja) i sina sedvanliga tråkiga skämt, ivrigt påhejad av en mossig publik, där genomsnittsåldern torde legat på 60+.

Nytt och fräscht par som tävlade var journalisten Kristina Kappelin och skådespelaren Kjell Bergkvist. Det kändes lika fräscht som det låter. Kappelin var förvisso duktig, men Bergkvist uppvisade ungefär samma potential som ishockeytränaren (och "experten") Niklas Wikegård gjorde förra året. Jag antar att Bergkvists manliga och hurtiga jargong skulle fungera som ungdomlig entusiasm och motvikt åt allt annat mossigt. Problemet är bara att Bergkvist anno 2007 även han känns...just det: Mossig.

När sedan det gamla avdankade bandet Triple and Touch and the railers (mossigt namn) i en fråga dammar av en gammal The Clash- hit fäller min kompis kommentaren: Vilken mossig version de gör av låten. Det säger allt. När Oldsberg, i slutet av programmet, deklarerar en oerhört mossig ordvits (inskickad av en tittare) om en stad som vi tittare skulle ha listat ut under programmets gång når programmet sitt klimax.

På spåret är så långt ifrån nyskapande TV man kan komma. Men vilken succé. Jag må själv ha blivit rejält mossig på senare år, men jag står för att På spåret är en av veckans höjdpunkter. Jag lär absolut följa varje avsnitt. Imorgon (säkert idag, eller igår för vissa läsare) tävlar, bland annat, Jan Guillou. Det ska bli mycket intressant att se om han är en snackis eller verkligen kan prestera kunskapsmässigt. Min klara favorit balnd de tävlande är annars (som alltid) Lennart "Hoa Hoa" Dahlgren. Avslappnad attityd och faktiskt riktigt allmänbildad.

Två andra kändisar som kommer att medverka i denna säsongs På spåret är Philip Hammar och Fredrik Wikingsson. Dessa två herrar har skapat endel bra TV, men har gått ner sig totalt det senaste året. Myggan var obegripligt tråkigt och Boston Tea Party miste sin funktion då man inte fick något som helst förtroende för de (kvasiintellektuella) akademiker som skulle agera experter i programmet. Flera tydliga sakfel av dessa och knappt gymnasienivå på analyserna. Faktum är att "Boston tea party" kan ses som en ny version av det gamla kultprogrammet "Fråga Lund". Det programmet gick ut på att allmänheten fick ringa in till en studio och fråga om vad som helst. I studion satt gamla professorer från Lunds universitet och redde ut saker i den mån det gick. Ett helt genialiskt, tillika torrt och mossigt, koncept. Men jag väljer Fråga Lund framför Boston tea Party sju gånger i veckan. För det vet ju alla nu. I mossigheten ligger genialiteten!