För snart tio år sedan publicerade våra fyra största tidningar en artikelserie där hotet mot demokratin granskades. Som ett led i granskningen hängde man ut 63 svenska medborgare som sades vilja störta vårt "demokratiska" samhälle. Media använde terminologin nazister och MC-gängmedlemmar om de uthängda.
En av de som hängdes ut var Hampus Hellekant. Tidigare under året (1999) hade Hellekant tillsammans med två kamrater mördat den person som gått till historien som fackföreningsmannen Björn Söderberg. Hellekant och en kumpan dömdes till vardera 11 års fängelse. Tiden har gått och knappt någon minns längre Hellekant (eller de andra uthängda "antidemokraterna"). Tills nyligen. Hellekant har nämligen återigen skapat tidningsrubriker på senare tid. Denna gång i ett helt annat sammanhang.
Under sin tid i fängelse får man anta att Hellekant beslutade sig för att förändra sitt liv. Han bytte identitet (vad han heter idag vet jag inte och är för övrigt helt irrelevant) och började studera. Efter muck ansökte han till att få börja på läkarlinjen vid karolinska institutet. Han antogs, men på något vänster uppdagades det vem Hellekant var. Därmed fråntogs han sin utbildningsplats omedelbart. Man har i media angivit att Hellekant skulle ha förfalskat sitt betyg vid antagningen. Enligt flera källor på Internet bestod den förfalskningen i att han bytt ut sitt födelsenamn (Hampus Hellekant) mot sitt nya på betyget.
Tidigare i veckan uppdagades det att Hellekant inte har gett upp sina läkarambitioner. Trots avstängningen från Karolinska. Han hade efter avstängningen sökt och antagits att studera till läkare vid Uppsala universitet. Universitetsledningen i Uppsala varken dementerade eller bekräftade uppgifterna först. Efter stor massmedial uppmärksamhet stod det dock klart att Hellekant faktiskt var en av de studenter som nyligen startat läkarutbildningen vid universitetet. Det deklarerades att Hellekant skulle få delta vid de teoretiska genomgångarna men att han aldrig skulle få erhålla sin läkarlegitimation.
I Sverige bygger påföljderna av ett brott både på straff och vård. I teorin ska grova brottslingar isloeras från omvärlden (straffet) och komma ut som nya laglydiga medborgare efter avtjänad fängelsedom (som en konsekvens av vården de fått under straffperioden). Vårt system är inte vidare effektivt. Inte alls faktiskt. Dystra siffror visar att väldigt store andel av brottslingarna återfaller i brott efter sina fängelsedomar. Ofta blir brottsligheten de ägnar sig åt också grövre och grövre. Därmed kommer många interner ut som sämre människor utifrån ett samhällsperspektiv.
De fåtal som dock lyckas slå sig fria från den kriminella världen och vill satsta på en normal yrkeskarriär, likt Hellekant, har dock ingen reell chans. Det blir vanligare och vanligare att arbetsgivare kräver utdrag från belastningsregistret av sina nyanställda. Att detta är ett krav på de som ska anställas inom exempelvis barnomsorg är väl i och för sig bra. För vem vill att en dömd pedofil ska ta hand om dottern eller sonen på dagis? Inte jag, inte du. Men det är också med samma resonemang som ingen dömd brottling egentligen kommer att få en ärlig chans på den officiella arbetsmarknaden. Jag kan dock förstå varför vi människor tänker på detta sätt. I fallet Hellekant blir det extra tydligt.
Läkaryrket är en viktig förtroendepost. Läkare har det yttersta ansvaret för människors liv och död. För en läkare måste livet vara heligt. Alla förstår därmed svårigheten i att ha en morddömd läkare som arbetar inom svensk sjukvård. Å andra sidan har han ju även sonat sitt brott. Han begick mordet för tio år sedan. Han ska ju (enligt den utopiska fångvårdsteorin) vara en ny människa, som ska vara väl värd en ny chans. Den kommer han dock aldrig att få.
En positiv aspekt med Hellekant-affären är i alla fall att hans politiska förflutna har tonats ned. Man har satt problemet mördare-läkare i fokus. Ungefär samtidigt som det rapporterades att Hellekant aldrig kommer att få någon läkarlegitimation uppdagades det att en dömd pedofil inte heller skulle kunna få bli barnläkare i Lund. Åtminstone lite rättvisa i retoriken. Konstigt dock att vissa poliser kan få begå brott och fortfarande få kalla sig poliser. Jag menar, deras viktigaste uppgift är att stävja brott. Då kan de ju inte själva begå brottsliga handlingar. Eller kan dem? Ähh, rättvisan i retoriken var visst...Just det: liten!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
"För en läkare måste livet vara heligt!"
Antar att du är emot eutanasi Lorden? Vet att det är en het potatis, men debatt skulle väl ändå kunna övervägas? För min egen del känns det som om empati borde ha större värde än att hålla liv i någon stackare som inte själv vill det... inte för att inlägget handlade om detta, bara en liten parentes!
Poängen i inlägget borde väl ändå vara: Antingen har du sonat ditt brott eller annars inte. På denna punkt borde inga gråzoner få existera. Det är självklart att jag inte vill ha pedofiler på dagis. Fine! Detta bör då medtagas i den ursprungliga domen, inte godtyckligt "bedömas" i efterhand av arga medborgare.
Peace out!
Rars-->
Du har förstått essänsen i mitt inlägg. Bra. Men likt Shakespeare, Ibsen och Strindberg väcker jag bara frågan, ger inget korrekt svar på den :)
Eutanasi är en mycket svår fråga. Jag hoppas att jag aldrig kommer att behäva ta ställning till den på riktigt så att säga. Generellt tror jag nog att människokroppen ger upp när det är dags. Av sig självt. Livet är ingenting som människan egentligen ska eller borde råda över. Livet och döden är större än människan.
Jag skulle dock inte vilja att mina nära och kära, eller jag själv, skulle plågas och leva i smärta i väntan på döden. Därför är jag ambivalent inställd. En svår moralisk fråga, som det knappast går att se antingen svart eller vitt på...
...vill bara pilla på sårskorpan lite här. Själva poängen med min fråga om eutanasi är just den att kroppen lägger av när det är dags. Självklart är så inte alltid fallet, då olyckor, brott, svåra sjukdomar och medfödda "defekter" kan ända livet i förtid. För de som vårdas tillåts inte kroppen ge upp, utan hålls vid liv med hjälp av maskiner. Den, ska man vara så fräck att säga "naturliga", döden uppskjuts därmed på obestämd framtid. Sitt eget liv är definitivt något man själv ska råda över, jag förespråkar inte dödsstraff här direkt, men att inte själv få råda över sitt eget liv och om och hur man eventuellt vill avsluta det är förtryck. Om man säger att livet är större än människan blandar man in religion. Religion har ingen plats i svensk lagstiftning, om den fortfarande har det borde detta ses över omgående. Vi har religionsfrihet och olika religioner har olika inställningar till döden, så enkelt är det. När du säger att livet och döden är större än människan och inget som hon borde råda över har du bitit dig själv i tungan. Så vi ska inte få välja att ta vårt eget liv, samtidigt kan du ju med denna inställning inte förespråka livsuppehållande metoder vid livets slutskede? Tänk igenom och kom ner från gärsgården på ena eller andra sidan...
Rars-->
För det första har jag redan klargjort att jag anser att eutanasi är en mycket svår fråga. Vidare har jag enbart hävdat att jag "GENERELLT tror att människokroppen ger upp när det är dags". Det finns givetvis (en hel del) undantag.
Det är på grund av dessa orsaker som det är svårt "att komma ner från gärdsgården på ena eller andra sidan" i just denna fråga. Jag vill emellertid bemöta några felaktigheter i ditt inlägg och samtidigt förtydliga mitt resonemang en aning.
När jag påstår att livet och döden är större än människan är det ju min personliga åsikt, och ingen annans. Det har ingenting med vår lagtext att göra. Vår lagtext medger ju klart och tydligt att man aldrig har rätten att ta någon annans liv. Så om man ska ha lagen som pliktetiskt rättesnöre i denna fråga är ju svaret självklart. Eutanasi kan med den ansatsen aldrig rättfärdigas. Men mitt ställningstagande (eller snarare icke ställningstagande)bygger ju inte på lagtexten. Då hade ju frågan inte inneburit några problem.
När jag säger att livet är större än människan så är det ju återigen mitt uttalande. Mig veterligen är det inte heller jag som stiftat våra svenska lagar. Den svenska lagen bygger alltså inte på Lordens rättsuppfattning. Tyvärr kanske borde tilläggas :)
Påståendet att "religion inte har någon plats i svensk lagstiftning" tåls att utveckla. Vi har religionsfrihet i den bemärkelsen att vår lagtext ska gälla oavsett om du är kristen, ateist, muslim, satanist eller jude. Det är sant.
Våra lagar är dock starkt influerade av religion skulle jag vilja påstå. Givetvis bygger många lagar på "den allmänna rättsuppfattningen", men kollar man på brott och straff ur ett historiskt perspektiv är ju religionen fundamentet i lagtexten.
I straffrättens begynnelse (Hammurabis lagar) talas det redan om vedergällningsprinciper och gudsdomar. Vidare influerade den Moasiska lagen rättsutvecklingen. Moses fick ju sina lagar direkt från gud.
Via den romerska rätten uppkom sedan den kanoniska rätten under Medeltiden i västvärlden. Canones = kristna rättesnören och eftersom kyrkans makt var oerhörd, är det givetvis så att kyrkans idétraditioner och rättsmedvetande påverkade hur lagtexterna såg ut...
Beträffande din uppfattning om att "människan ska få styra över sitt eget liv", så är inte det heller en enkel fråga att ta ställning till. Menar du att människan inte ska ha något socialt skyddsnät heller? Ska aldrig staten agera skyddsnät?Är det bara i denna fråga som människan ska "styra över sitt eget liv"? Är alla människor kapabla att styra över sitt eget liv?
Människans åsikter är föränderliga. I många debatter har jag hört hur människor som råkat ut för förfärliga olyckor i flera år har velat dö på studs. Ett liv som "krympling" har varit otänkbart. I efterföljande depressionsrus och tablettmissbruk har livsglädjen dött totalt. Sedan har vändningen kommit och de har återigen blivit fulla av liv. Är det deras fria vilja att få dödshjälp i tablett- och depressionsrus? Jag vet att du är filmintresserad och kan "leutenant Dan" i Forrest Gump som exempel...
Trots att det nu verkar som att jag totalt är emot eutanasi vill jag återigen poäntera att jag inte vet hur jag ska ta ställning i frågan. Om en person verkligen inte vill leva så kan man ju tycka att denne borde ha rätten att själv bestämma. Frågan kan dock vändas och vridas på i evigheter.
Jag stannar därmed kvar på "gärdsgården" ett tag till, men börjar få jävligt ont i pungen. Hjälp mig ner och rädda min pung. Eller låt mig sitta kvar av min fria vilja. Det är ju min rätt. Även om jag blir impotent eller kanske dör på kuppen.
Vilket moraliskt dilemma...
Jag försöker inte att omvända någon eller att tvinga någon att fatta några snabba beslut.
Därför lämnar jag dina personliga åsikter oemotsagda (denna gång). Däremot vill jag gärna klargöra några felaktigheter i ditt svar angående religionen i lagen:
Eftersom Hammurabis lagar är så gamla, daterade 1760 fkr, vore det ganska troligt att anta att mycket lite av dessa har levt vidare. Men man tycker sig känna igen en del. Vad sägs om denna princip: "liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot". Nästan ordagrant vad som står i gamla testamentet. En tempeltjuv, människotjuv, slavgömmare, rövare, falsk anklagare, ett falskt vittne, sedlighetsförbrytare och så vidare straffas med döden - genom dränkning, förbränning eller hängning. Skönt att vi kommit ifrån det i alla fall.
Den mosaiska lagen som Karl IX lät införa är heller inte den aktuell, pga leuteration. Termen kom särskilt till användning sedan Karl IX beslutat att Gamla testamentets rättsnormer skulle anses som gällande rätt i Sverige. Denna tillämpning gjordes också av underrätterna, medan hovrätterna, i praktiken, bortsåg från dessa genom att "leuterera". Eftersom alla dödsstraff underställdes hovrätterna innebar detta till stor del att de stränga straff som stadgades i Gamla testamentet i praktiken inte kom att tillämpas. Så vi undkom dessa knäppa lagar.
Vid kyrkomötet i Örebro 1536 avskaffades den kanoniska lagen i Sverige, Martin Luther avvisade nämligen den kanoniska lagen. När Svenska Kyrkan upphörde att vara statskyrka år 2000 avskaffades både 1993 års kyrkolag och Svenska Kyrkans Författningssamling.
Så påståendet att mitt påstående att "religion inte har någon plats i svensk lagstiftning" tåls att utveckla (sic). Vi har avskrivit i stort sett alla religiösa lagar, om några finns kvar kan det vara läge att se över dessa om de inte är bättre än de gamla.
Nu är jag varken historiker eller religionsvetare, så det finns antagligen tonvis med lagar och bestämmelser som är hämtat ur religionen, samtidigt som religionen har hämtat dem från andra platser. Min poäng är denna: Om vi tidigare har behövt religionen som krycka vid lagstiftning, är denna tid sedan länge förbi!
Rars-->
Kul att du har kollat upp Hammurabi, kanonisk- och mosaisk lag.
Efter din relativt detaljrika redogörelse så tycks vi ha nå´t konsensus:) Jag hävdade ju att resonemanget kring religionens plats i svensk lagstiftning torde utvecklas. Och när vi har gjort det så inser vi båda (och alla läsare) att religionen spelat stor roll för hur vår historiska och moderna lagstiftning ser ut.
Men du har rätt i att vår lagstiftning mer och mer distansierar sig från religiösa uppfattningar. Så religionen kommer helt klart att spela mindre roll än den tidigare har gjort vid framtida lagstiftning (i västerlandet). Förutsatt att inte SSPX kommer till makten. Eller att vi inför Sharialagar...Då återgår vi till de religiösa lagarna...Och i den frågan är jag helt på din sida. Religionen behövs INTE som krycka vid lagtsiftning.
Skicka en kommentar