En hyllning till Thyrfing!

I början av 1996 begav jag mig tillsammans med några kompisar iväg på en skivmässa, i en tid innan då mp3:an inte hade slagit ut Cd-skivan. Detta faktum till trots kom jag inte hem med någon cd från mässan. Istället hade jag fått tag på en demo-tape. Omslaget hade sett lagom häftigt ut och titeln Solen svartnar lockade givetvis en entusiastisk Lord. Att bandnamnet Thyrfing var hämtat från fornnordisk mytologi gjorde inte saken sämre. Jag var vid tidpunkten intresserad av detta och metalband med sådana influenser var det bästa som fanns.

Väl hemma blev jag inte besviken. På den här tiden var det knappast tufft att använda synth inom black metal-musiken, men det har jag alltid skitit i. Jag har nämligen alltid gillat synthslingor i metalmusik! Och vilka synthslingor som Thyrfing levererade sen! Musiken var så bra att jag bestämde mig för att skicka iväg ett brev till kontaktadressen som fanns på omslaget. Därmed hade Thyrfing fått sitt första fan.

Efter ett par veckor hade bandets basist svarat och vi inledde en ganska intensiv brevväxling. Det tog inte lång tid innan han kom och hälsade på Lorden och hans hejdukar till vänner. Personkemin stämde och några veckor senare kom hela bandet ner för att fira valborg med oss. Därefter följde ett par år där kompisgängen hängde runtom i Sverige. Och kul hade vi.

Efter millennieskiftet avtog den intensiva kontaken. Thyrfing hade blivit ett väletablerat band i metalgenren med ett antal fullängsplattor i ryggen. Med vissa bandmedlemmar fortsatte kontakten och även i dags dato håller vi fortfarande sporadisk kontakt. Det var visserligen länge sedan jag ansåg mig tillhöra metalmusikens subkulturella del (vilket i och för sig inte medlemmarna i Thyrfing heller gör) och det var ännu längre sen jag ansåg mig vara väluppdaterad på ny metalmusik. Däremot lyssnar jag fortfarande på musiken, har många vänner och bekanta inom branschen och har all full respekt för dess medföljande livsfilosofi och inställning.

Ibland åker alltså Thyrfing-plattorna på. Även demon "solen svartnar" är lika bra som den var för snart 13 år sedan. I samband med att jag så smått kommit igång med löpträning på rullband igen så dammas gamla cd-sivor av. Givetvis var valet enkelt att låta Thyrfing få rulla som bakgrundsmusik i takt till Lordens taktfasta fotnedsättningar på löpbandet häromveckan. Meningen var att jag skulle köra från deras debut-cd till den senaste. Jag kom dock inte längre än till deras andra skivsläpp Valdr Galga. Jag liksom stannade där. Vilken fulländad mix av aggression, nostalgi, melodier och jävligt bra metalmusik. Den går numera på repeat och hjälper mig i min rehabiliteringsprocess. Det var med hjälp av den jag tämligen lättsamt tog 7 km på en tid strax under 33 minuter häromdagen. Det var också då jag insåg hur mycket Thyrfing och dess musik betytt för mig genom åren. Det var också då jag bestämde mig för att hylla dem på denna blogg. Hell Thyrfing!