Festivalbesök är utmärkt eskapism

På en fråga till bloggens läsare svarade fyra stycken att de var säkra på att göra ett festivalbesök i sommar. Sju ansåg sig vara för gamla för festivaler och lika många kanske kommer iväg. Fyra stycken visste med säkerhet att festivaler inte är något för dem.

I takt med kommersialismens totala genombrott har även festivalutbudet ökat de senaste åren. Skivförsäljningen går inte lika bra, men efterfrågan på festivaler och liveframträdanden är förmodligen större än någonsin. Därför har det poppat upp en hel del festivaler i Sverige de senaste åren. Från början var det främst Hultsfredsfestivalen och Arvikafestivalen som var de stora namnen på den nationella arenan. Utomlands lockade alltid Roskilde. Idag däremot, finns det mängder av nationella (och internationella) festivaler att välja emellan, för att nämna några: Sweden Rock festival (Norje, Blekinge), Emmaboda, Storsjöyran (Östersund), Piteå dansar och ler och Peace and love (Borlänge). Utomlands finns exempelvis Wacken (Tyskland) och Dynamo (Holland). Dessutom ökar s.k. stadsfestivaler som fenomen. Förra året hade exempelvis "Way out west" premiär i Göteborg. Hela 16 000 biljetter såldes dit.

Personligen har jag nog alltid varit att betrakta som en festvialmänniska. Förutom mindre festivaler (likt Visfestivalen) har jag frekvent besökt Hultsfredsfestivalen och Sweden Rock festival. Festivaler är verkligen eskapism på hög nivå. På festivaler är stämningen alltid på topp. Den cynism och hårda attityd som präglar samhället i övrigt är som bortblåst på festival. Folkgemenskapen är enorm, alla kan vara sig själva och humör samt stämning är alltid god. Festivaler blir som ett samhälle i samhället, en fristad där tusentals människor bryter upp från sin gråa vardag, festar och har det trevligt. Att gå runt mellan tält och husvagnar och dela grogg med okända människor är kutym. Gästvänligheten är lika självklar som enorm. Kanske beror det på att alla är glada, halvt berusade, avslappnade och på semster. Kanske beror det på att folket där oftast har samma bakgrund ochj intressen. Förmodligen är det en kombination. Men en sak är säker, man önskar att festivalstämningen kunde färga av sig lite på det övriga samhällsklimatet. Men när man kommer hem igen är allt som vanligt. Lika grått och trist.

De två senaste åren har jag inte besökt någon festival. Jag känner att det återigen börjar att bli dags. Kanske har jag drabbats av en ålderskris, men faktum är nog att man aldrig blir för gammal för att uppleva den härliga festivalstämningen jag ovan redogjort för. Möjligen är jag tyvärr bra för gammal för just Hultsfred. Det kändes som att jag låg cirka åtta år över medelåldern redan sist jag var där 2005 . Hultsfred kan nog betecknas som de unga amatörernas festival. Men alla festivaler har inte lika låg medelålder som "Hultan". Faktum är att jag troligen ligger under medel på Sweden Rock. Därför lockar den festivalen mest i år. Vad jag har hört så ska ett gäng polare dit också. Kan bli riktigt skoj om det blir av. Alla behöver vi ordentliga och regelbundna uppbrott från den gråa vardagen. Och festivaler fungerar utmärkt som eskapism. Såväl för unga som äldre. Det visar de senaste årens festivalboom tydligt.