Haussen vi älskar att hata?

För några veckor sedan drog melodifestivalen igång igen. Ett årligt jippo, som för några år sedan förvandlades från att ha avgjorts via en nationell tillställning till att bli en dryg månatlig process. Vilket bidrag som Sverige i år ska skicka till Eurovisionsschalgerfestivalens final i Belgrad, avgörs om en månad i Globen, Stockholm. Vägen dit är en transportsträcka.

Denna transportsträcka är dock kantad av en enorm massemedial hausse. Spaltmeter efter spaltmeter tillägnas Melodifestivalen och dess artister. Programledaren Kristian Luuk lämnas också stort utrymme. Visst blir det fjantigt, för att inte säga patetiskt, att dag ut och dag in läsa om artisternas klänningar, låtar och konflikter i all etablerad press. Det finns viktigare saker som sker i världen än melodifestivalen. Det vore i och för sig starkt om vi skickade Christer Sjögrens bidrag till Belgrad. Väl där kunde väl Sjögren spontant uttrycka sitt förakt mot att Kosovo just har brutit sig ut från Serbien (Belgrad är ju Serbiens huvudstad). Då kanske schlagerrubrikerna skulle fylla ett syfte för en gångs skull. I love Europe, but I hate Kosovo? Nåväl, det lär aldrig ske.

När den tredje nationella deltävlingen av melodifestivalen nu intar Linköping i helgen så verkar det trots allt som att det massmediala utrymmet står i proportion till Sveriges medborgares intresse för tävlingen. Melodifestivalens första två tävlingar hade nämligen en TV-publik på över tre miljoner människor. Det som slår mig är att alla verkar se på melodifestivalen, men ingen verkar riktigt vilja erkänna det.

Bloggens läsare ger Melodifestivalen klart underkänt. Av 25 svarande ger nio stycken, 32 % , melodifestivalen sämst betyg. 24% ger den näst sämst betyg. Faktum är att bara en person tycker att melodifestivalen är riktigt het. Återigen känns mönstret igen. Många verkar titta, men majoriteten verkar avsky konceptet.

Själv har jag aldrig varit någon melodifestivalfantast. Främst är musiken väldigt ytlig och schlager har aldrig varit min kopp te. Faktum är att de enda bidrag jag kommer ihåg genom åren (förutom Gyllene skor, Främling, ABC och alla klassiker) är Jim Jidheds Charlie (1997) och Nick Borgens World Wide Web. Anledningen därtill är givetvis att dessa nummer har stuckit ut extra mycket i den schlagerdynga som vi har blivit matade med. På ett löjeväckande sätt. Efter 2008 så lär jag även minnas Christer Sjögrens I love Europe. Herregud, Östländerna håller alltid varandra bakom ryggen när det gäller röstning, men inte behöver en gammal räv som Sjögren försöka att efterlikna öststatsstämning i sitt framförande? Sverige går visserligen bakåt i sin samhällsutveckling, men det här? Usch.

Man får väl dock kapitulera och erkänna att man fallit för medietrycket eller "snackisen" som melodifestivalen faktiskt innebär. Till premiären samlades vi faktiskt upp ett gäng och betygsatte framförandena med utgångspunkt från show, kläder och låt. Det var ett pinsamt facit. Mina allra lägsta poäng erhöll just Christer Sjögren (han fick iofs rätt höga showpoäng för sitt egendomligt töntiga framträdande) och E-Type med The Poodles. De sistnämnda fick mig illamående. Faktum är att nästan samtliga nummer fick mig illamående. Jag vet inte vad det var, men förmodligen älskar vi att hata och störa oss på schalgern. Varför skulle jag (och drygt tre miljoner med mig) annars sitta där igen med papper och penna i högsta hugg, redo att såga melodifestivalen och dess "artister"? Haussen kring melodifestivalen är haussen vi verkligen älskar att hata.