Bitterhet, självömkan eller verklighet?

Så kom de då som ett brev på posten. Bitterheten, självömkan och verkligheten hann ikapp Lorden precis lagom efter att han avslutat sitt senaste blogginlägg, som faktiskt andades viss optimism. Givetvis ska man aldrig fastslå någonting, det får man omedelbart äta upp. De senaste dagarna har enbart varit ett spikrakt fall ner i den djupaste avgrunden. Således ingen optimism så långt ögat kan nå...

Mina dåliga vibbar startade i mitten av förra veckan, då jag bittert konstaterade att mina fem år på universitetet har gett mig en månadslön som ligger cirka 10-15000 under en sopgubbes dito. Inget ont om sopgubbar, men herregud, 15000 i månaden?! Dessutom har sopgubbarna knappast några studieskulder att betala av. Lorden fick, ungefär samtidigt som han reflekterade över sopgubbarnas lön, beskedet om att han har cirka 200 000 kronor kvar på sin studieskuld. I år ryker 16 000 av pengarna (exkluderat den hutlösa inkomstskatten) direkt till statskassan. Samtidigt är brottsligheten skyhög. Rånare kommer undan med miljontals skattefria kronor i byte. Om de mot förmodan skulle åka dit, är det väl lite av mina 16 000 som går till fångarnas schnitzlar och fläskotletter på landets "anstalter". Eller så går de väl till offentligt försvar till de som gruppvåldtagit, misshandlat eller mördat någon. Eller till bidrag för "invandrare", så att nyanlända människor till vårt land kan leva i samma standard som Lorden. Helt gratis och utan att arbeta dessutom. Great! Bitter? Lorden? Inte alls. Systemet är verkligen rättvist.

När man under onsdagen och torsdagen jobbade drygt 12 timmar vardera, utan extra ersättning, gjordes det givetvis enbart med ett glatt humör. Till råga på allt skröt jag för mina kollegor om att jag aldrig blir sjuk. Ni vet, det där med konstateranden. Tror ni att sjukdomen kom som ett brev på posten? Under torsdagen gick jag från ok tillstånd till extremt dålig på bara några timmar. Alvedon och Panodil höll febern nere någorlunda, men efter arbetsdagen hann jag inte återlämna min DVD-dokumentär om Ebba Grön till biblioteket. Istället yrade jag hemåt, la mig försiktigt ner på sängen och kontaterade tre minuter senare att febertermometern stod på 40.4 grader celsius. Hade inga febernedsättande kvar. Eftersom jag började hallucinera kraftigt (ska inte avslöja hur sjuka tankar som flög omkring i min febersjuka skalle) ringde jag en vän. Snabbt kom febernedsättande som ett brev på posten. Inte heller vilka som helst. Några sjuka piller som kallas Eeze och liknade p-piller till utseende. Jaja, in med skiten i systemet och efter en timme började floder av svett tränga ut från Lordens porer. Tack till Rajja och Toffe som snabbt fixade Eeze :) Tack också till far som hade det goda omdömet att komma förbi med andra förnödenheter än Eeze. Han fick även in DVD:n till bibblan.

Inte nog med att jag tvingades att sjukskriva mig på fredagen. Jag missade även en fest som jag hade sett fram emot ett tag. INGET att se på TV. För dålig för att läsa, för bra för att sova oavbrutet. Dessutom hade mina grannar fest. Hela lägenheten gungar. Min feberpuls slår i takt till Björn Rosenström, Bryan Adams och Gyllene tider. Om blodet inte tidigare kokade av febern, så gör den det nu av ilska. Turligt nog har det blivit tyst (01:00 söndag morgon). Kommer de hem och börjar idka samlag när krogen har stängt tänder Lorden totalt snett. Låt mig få sova nu! Kanske är det febern som lockat fram självömkan och bitterheten i mig. Eller också är det verkligheten.