Motvind

Ibland känns allting hopplöst. Som att ens liv är ett korthus som är på väg att falla ihop. Så känns det just nu. Det mesta går emot Lorden. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka så ibland. Alla människor har toppar och dalar. Det gäller dock att så ofta som möjligt ligga på en jämn nivå. I landet lagom är just lagom bäst.

Ett av mänsklighetens största problem är att vi aldrig är nöjda med vår tillvaro. Det kan tyckas vara ett trivialt problem för oss medborgare i den industrialiserade världen. När vi här i Europa har sådana känslor trots att vi relativt sett är både rika, friska och mätta. Men faktum är att problem och välmående är relativa begrepp som alltid måste sättas in i sin rätta kontext. Man måste alltid ställa begreppen i relation till den omdelbara omvärld man befinner sig i.

Hur många av oss har inte drömt oss tillbaka till våra barndoms- och ungdomsår med föreställningen om att allt var så probelmfritt då? Åtminstone har man föreställningen om att dåtiden problem var verkligt triviala. Man fick inte chans på den där bruden (ack, man visste inte vad kärlek var), man grämde sig över att man inte hade alla rätt på ett prov (skitsamma, alla kommer ju ändå in på universitet som vill) eller "fan jag är 5 cm kortare än Kalle" (nu är jag ju 20 cm längre än "Kalle") etc. Men ack så fel. I den rätta kontexten var dessa problem verkliga problem. För en tolvåring kanske dessa problem är lika stora som en skilsmässa för en vuxen, eller vad man nu kan tänka sig för vuxenproblem.

Samma sak är det när man talar i termer av rättvisa. Vi skiter fullständigt i att världens resurser är helt åt helvete snett fördelade. Vi jämför med våra kompisar, med våra grannar eller med medelsvensson. Om merparten av oss svenskar har råd att åka till Thailand tre ggr/år så upplever man det som orättvist om man själv inte har det. Om din bästa kompis får tillbaka 15 000 kronor i skatteåterbäring, så upplever du det som orättvist om du själv bara får tillbaka 2000 kronor.

Samtidigt kan du bli avundsjuk på någon som har ett så trevligt förhållande och/eller trevliga barn. När du själv skaffar dig pojk- eller flickvän så vill du vara singel igen, eller upptäcker att det där med barn kanske inte alls var så som du hade tänkt dig. Trots vetskapen om att människan aldrig blir nöjd och insikten om hur hon fungerar så kommer dessa dalar ibland ändå. Insikt är inte alltid bara posititvt.

Under hela veckan har en obehagskänsla infunnit sig hos mig. Det känns som att det nämnda korthuset snart faller ihop. Det är svårt att sätta fingret på vad det är. Vardagen rubbades idag av att Lorden fick identifiera sig mitt på ljusa dagen för civilpoliser. I ensamt majestät var jag på väg hem på lunch då en suspekt bil gled förbi. Paranoid som jag är misstänkte jag antingen poliser eller okända män som av någon anledning ska plocka mig. Promenaden fortsätter varpå bilen kör runt och möter mig framifrån. Ut hoppar en man i 35-årsåldern och frågar vad jag heter. När jag frågar vad det är frågan om visar han sin polisbricka och ber mig samtidigt att identifiera mig. När jag fumlat fram mitt körkort och uppgivit mitt namn sätter han sig i bilen med sin kompanjon och säger att jag inte är den man de söker. Under loppet av 30 tio sekunder har de mest konstiga tankar flugit förbi i mitt huvud. Kvar står jag på trottoaren och knallar med en axelryckning hemåt. En Kafka-liknande händelse som kunde fått den mest stabile person att titta i nyckelhålet några extra gånger då ljud hörs i trappuppgången, eller stå vid persiennerna när bilar far förbi utanför lägenheten. Egentligen borde man vara lugn som en filbunke. Jag, som för tillfället inte är allt för stabil, klarar dock inte det. Istället tenderar jag att bli paranoid av dylika händelser och utvecklar en obekvämskänsla inför en framtid där allt går emot Lorden. Inatt är det motvind i Lordens liv. Av erfarenhet vet jag att mina dalar inte är alltför beständiga. Några timmars sömn och imorgon har vinden vänt. Andas jag redan medvind? Näe, tänkte väl. Men imorgon så.