Nattsvart realism

Igår stod återigen kollektivt filmtittande på agendan. Söndagar är skräddarsydda för den typen av aktivitet. Efter att ha sökt igenom den lokala filmbutikens sortiment enades vi om att hyra Leo, regisserad av den svensk-libanesiske regissören Josef Fares. Tillsammans med Lukas Moodysson är nog Fares den som anses vara svensk films stora påläggskalv. De flesta förknippar nog Josef Fares med filmer som Jalla Jalla! och Kopps. Till skillnad från dessa filmer, som har en ganska lättsam underton, är Leo en nattsvart och blytung realistisk skildring av dagens Sverige.

Filmen kretsar kring tre kompisar, Shahab, Josef och Leo. I filmens inledningsscen firas den sistnämndes 30-årsdag. Allting är frid och fröjd. Leo blir uppvaktad av många kompisar, är ömsesidigt förälskad i sin flickvän och har precis slutat att röka. Kort sagt: Leo är en vanlig kille, vars liv leker. Han är glad, positiv och sympatisk. En bra kille helt enkelt.

På vägen hem från festen förändras dock Leos liv drastiskt. I Stockholmsnatten råkar han och flickvännen Amanda stöta på två gangsters (Jugoslavisk maffia?), som synnerligen oprovocerat förnedrar Amanda och brutalt misshandlar Leo. Trots att paret gör allt för att glida ur den obehagliga situationen på fredligt vis, ger sig inte förövarna. Under förevändningen om att Leo är en "fitta", som ska lära sig att visa respekt, misshandlas paret ännu mer brutalt. Leo får en pistol upptryckt i gommen och det hela slutar med att Leo blir skjuten i benet och flickvännen Amanda i magen. Amanda avlider sedermera på sjukhuset i sviterna av skottlossningen.

Det som Leo och Amanda blir utsatta för är långt ifrån fiktion. Sverige är idag inget säkert land. Innebörden av ordet respekt har på kort tid genomgått en förvandling. Från att vara synonymt med en korrekt och artig behandling av medmänniskor är respekt idag översitteri, makt, våld och terror. Klimatet i våra städer, främst nattetid, främjar många situationer som Leo och Amanda råkar hamna i. Ungdomsgäng, eller som i detta fall, rent kriminella vill sätta sig i respekt. Det kvittar vilka som kommer i deras väg. Som medel använder de oprovocerat och besinningslöst våld, hot och förnedring. Ibland kan det till och med eskalera i mord. Ha fallet Riccardo eller den dödsmisshandel som ägde rum härmoåret där offret sa till förövarna att inte urinera på en husfasad. Eller se för den delen ett avsnitt av Efterlyst som går på torsdagar på tv3.

Givetvis förändrar händelsen Leos liv. Han blir avskärmad och skyller Amandas död på sig själv. Hans kompisar, familj och närhet gör allt för att stötta Leo. Men i en värld där respekt, och att kunna stå upp för sig själv, är synonymt med manlighet och överlevnad, känner sig Leo förfärad över att han inte gjorde något. När sedan varken antidepressiva medel eller psykologens floskler hjälper, börjar det gå utför för Leos verklighetsförankring. Droppen som får bägaren att rinna över är polisens tafatthet. De undanhåller fakta om utredningen, har en allmänt inkompetent inställning och verkar stå maktlösa, precis som i det verkliga livet. Det finns inga utvägar kvar. Leo har bestämt sig för att ta lagen i egna händer och hämnas. Trots att kompisarna råder honom till att inte göra det bestämmer de sig för att ställa upp på sin kompis. De ser ju hela tiden på nära håll hur Leo lider och hur hans liv och personlighet sakta men säkert bryts ner.

En tillfällighet förändrar alltså "en helt vanlig kille" till att sätta sig över lagen och behöva tillämpa öga för öga, tand för tand-metoden. När rättssystemet och samhället sviker finns inte så många andra utvägar. Ett känt ordspråk förtäljer att "våld föder våld" och det är givetvis sant. Men roten till problemet ligger här hos politiker och vuxna, som har tillåtit att samhällsklimatet har blivit på detta vis. För oss som lever i (det oskyddade) samhället är tyvärr inte det här någonting nytt. Leos öde skulle faktiskt kunna vara både ditt och mitt. Det gör att filmen i allra högsta grad berör. Filmen är nattsvart realism, som kanske inte är optimal för ett söndagsbakis nervvrak. Den är dock klart sevärd och ger en bra plattform till eftertanke. Därför tycker jag att ni bör se den. Då får ni också veta hur Leos öde slutar...