Svenska polischefer

Leif GW Persson är känd för att kritisera den svenska polisen. Han gör det i debattartiklar, som sidekick i TV-programmet Efterlyst och i sina kriminalromaner. Perssons senaste bok Faller fritt som i en dröm utgör inget undantag. Bokens tes, som får ses som fiktiv, är att Palmemordet iscensattes av några SÄPO-poliser. Förutom att poliserna är mördare utmålas de som oerhört kallhamrade och osympatiska människor. I en sidohandling kämpar även poliskommissarien, tillika rättshaveristen, Evert Bäckström med att sprida skit omkring sig och frambringa sin egen tes kring statsministermordet. Också han en orehört osympatisk person. Även om GW skriver fiktion finns det säkerligen en liten (eller stor) gnutta sanning bakom personporträtten. Som professor i kriminologi arbetar GW nära polisen och lär ha god kännedom om personalens kompetens, egenskaper och olater.

Att den svenska polisen har problem är allmänt känt. Om det vittnar bland annat svårigheten att få fast barnmördaren i Arboga och den handfallenhet polisen uppvisar inför den organiserade brottsligheten. Det största problemet torde ligga i det ledarskap som tillämpas. Ledaren, chefen, har alltid det yttersta ansvaret för verksamheten. Chefen visar vägen med prioriteringar, attityd, inställning och krav på sina underordnade. Givetvis ska chefen också ha stora krav på sig själv.

Svenska polischefer har genom åren saknat den där riktiga auktoriteten som genast entusiasmerar medborgarna och invaggar oss i ett lugn. Det är också sådana chefer som ser till att saker blir gjort och att verksamheten gör rätt prioriteringar. En polischef måste ständigt förhålla sig kritisk till verksamheten och kontinuerligt utvärdera varför man inte löser tillräckligt med brott.

Utan att ha haft följande personer som chefer kan jag med lätthet avfärda dem som bra utifrån mitt medborgarperspektiv. Riksfjanten Björn Eriksson uträttade inte mycket under sina år som rikspolischef. Idag arbetar Björn som landshövding i Östergötland. Han figurerar således ofta i media (både i artiklar och i debattprogram) och har milt uttryckt inte imponerat på Lorden.

Den förre chefen för länskriminalen Leif Jennekvist lyckades visserligen lösa mordet på Anna Lindh. Till det brottet hade han dock obegränsat med resurser. Jennekvist lyckades inbringa ett helt ok förtroende som naggades rejält i kanten när han några år senare misstänktes för brottsprovokation och var troligen inblandad i härvor där han brutit mot källskyddsprincipen etc.

Den polischef som syns mest i media just nu är Carin Götblad. Som länspolismästare i Stockholm axlar hon ett stort ansvar. Förutom att Götblad har överbettet emot sig ger hon ett mycket sympatiskt intryck. Götblad har blivit vald som årets chef och kör minst sagt den mjuka linjen. Att det behövs mjuka perspektiv och att Götblad är en bra chef tänker jag inte ifrågasätta. Däremot är hon som chef ett skyltfönster för hela den svenska polisen. Hennes uppträdande och uttalanden sätter stor prägel på hur det svenska folket uppfattar poliskårens attityd, inställning och kompetens. Carin Götblad är ingen auktoritet. Hon är mormorssnäll och har talat som invigningstalalare på gayfestivalen Pride 2005. Hon har också blivit utvald till årets hetero av de homosexuella. När hon i förra veckan medverkade i ett TV-program satt hon försynt och påstod att man var tvungen att tillvarata alla egenskaper som gaypoliser har, eftersom de är så underbara människor. När en kvinna sitter, med låg röst och ett nervöst skratt, i TV och berömmer alla gaypoliser i Sverige och samtidigt är en av Sveriges högsta polischefer, sänder det signaler till samhället. Sverige vill ha politiskt korrekta chefer som är alla till lags. Signalen till de hårda, tuffa och kriminella gängen, förortsgangstrarna och andra är att de kan räkna med att bli bjudna på bullar om de fortsätter att begå sina brott.

I mitt fotoalbum finns ett lite speciellt kort. I Visby 1998 står en halvsliten Lord och klappar en polishäst. På hästens rygg sitter en medelålders kvinna med kraftigt överbett och ler in i kameran. Jag minns att jag bad om att få hoppa upp på hästen och sätta mig bakom henne för en posering. Hennes mjuka svar var "njae nej hehe, du kan få klappa hästen och ta en bild istället". Den dåvarande ridande polisen Carin Götblads mjuka tonläge hade en lugnande inverkan på en i övre tonåren berusad Lord. Jag är inte säker på att samma mjuka framtoning blidkar en förhärdad yrkeskriminell.