Dags att hylla Uggla

Det finns, eller ska vi säga fanns, få svenska rockstjärnor med samma skarpa penna som Magnus Uggla. Många av hans satiriska och samhällskritiska texter bör, och skall, ses som geniala. Man ska dock ha klart för sig att det är den gamla Uggla vi pratar om här. Den nya, där det sjungs om efterfester på balkonger, "hotta" brudar från Djursholm och om studenter som ska dansa i en vecka på ett flak, räknar jag inte som den riktiga Magnus Uggla. Alla blir vi gamla och trötta, det är bara att acceptera. Han får köra sin grej, men för mig var hans sista platta "Alla får påsar" som kom 1993. Titeln i sig är ganska talande. Jag säger inte att Uggla borde ha slutat sin karriär där men den plattan symboliserar på flera sätt, förutom titeln, en språngbräda mellan den gamla rebelliska och arga Uggla och den lagom kritiske och pom pom pom-glada Uggla. Alla sanna rebeller föredrar givetvis den förre. Och...I´m a rebel...!

Ugglas höjdpunkt är plattan vafan ska man ta livet av sig för om man inte får höra snacket efteråt som släpptes 1977. Det var under den här tiden som punken slog igenom. Uggla hade dock sin egen stil som var lika rebellisk i sina texter som punkarna men behöll glimten i ögat och koncentrerade sitt uppror mot vuxenvärlden och svensson-livet. I veckan var statsminister Fredrik Reinfeldt med i TV-programmet Videokväll hos Luuk. Även om jag inte gillar Reinfeldt något vidare, så visade det sig att han hade bra musiksmak. En av de låtar han valde att spela var just Uggla från ovannämnda platta. Att Reinfeldt ville tjäna billiga politiska pluspoäng genom att få Uggla till någon slags liberalismens och högerpolitikens ungdomliga förebild må så vara, men helt ute och cyklade var nog inte vår statsminister i sitt resonemang. Att göra uppror eller revolution, som många punkare förespråkade var aldrig Ugglas grej. Inte heller att förkasta ett glamoröst och slösande krogliv. Reinfeldt menade att hans uppror var just mot vuxenvärlden, att han ville visa att jag klarar mig själv och gör vad jag vill. Att vi i Sverige hade haft en lång socialdemokratisk tradition med stark offentlig kontroll och inrutning av människor och deras varande. Nu kom helt plötsligt Uggla och hävdade att han "hade varit igång hela dan", "sket i läraren, rektorn osv" och "raggade brudar förstås" för att han kände för det. En tilltalande individuell frihet för det då starkt kollektivistiska Sverige.

Ugglas texter är som sagt väldigt smarta och välskrivna. Och som lyrikfetischist är det oundvikligt att lyssna på dem och analysera dem för vad de de är. Och den syrliga samhällskritiken går som en röd tråd genom hela hans tidigare (och till viss del) senare produktioner. Klassisk satir handlar ofta om att driva med politiker och makthavare, för Uggla går ingen säker. Vare sig uppblåsta dörrvakter eller kändiskollegor (även om Jag mår illa är en av hans sämsta låtar.) Det är just detta som gör Magnus Uggla till en av vår tids största och bästa rockartister. Nedan följer två klipp. Det första är den unga, arga Uggla från 1977. Klockren entusiasm och attityd i intervjun efteråt. Det andra är den sista låten som Uggla gjorde som är riktigt bra, med lysande text. Den spelades in 16 år efter det första klippet och är just från albumet "alla får påsar", den sista riktiga Magnus Uggla-plattan.