Sista filmen om Arn

I somras recenserade jag den första filmen om Arn- Tempelriddaren. För den glömske finns det inlägget här: http://lordensblogg.blogspot.com/2008/07/ljummen-filmatisering.html. Nyligen såg jag den andra, och sista delen om Arn Magnusson. Nedan följer en recension av den.

I filmen får man inledningsvis följa två parallellhandleingar. Dels de kristna tempelriddarnas kamp, med Arn som härförare, mot muslimerna och dels Cecilias öden hemma i det ännu inte enade Sverige. Krigsscenerna är bättre och mer mustiga i denna film i jämförelse med den första. Det är positivt. Det blir dock störande övertydligt hur regissören försöker framställa de kristna (förutom Arn och hans norske nyfunne vän) som bovarna och muslimerna som goda. Guillou har ju hävdat att böckerna om Arn ska skapa försoning och förståelse mellan kulturer, men jag tycker varken boken eller filmen riktigt lyckas i det avseendet.

Joakim Nätterqvist (som gestaltar Arn) fick sig en skopa i min förra recension. Det ska erkännas att han gör sig bättre i denna film, men känns ändå något malplacerad i hjälterollen och som krigare. Han saknar helt enkelt pondus. På hemmaplan gör Sofia Helin så gott hon kan med sin rollfigur, Cecilia. Klart bra, men man stör sig på att när Helin träffar sin son efter 20 års botgöring, är han i princip lika gammal som Helin. Därför blir återseendet mer komiskt än rörande. Fenomenet återkommer allt som oftast i filmhistorien. Mammor och pappor gestaltas av skådepelare som är tre/fyra år äldre än de som ska gestalta barnen.

Filmens höjdpunkt anser jag vara när Arn och Cecilia har återförenats. Då ska Arn och Cecilias ätt, Folkungaätten göra upp med den sverkerska. Det slutliga slaget är helt ok gestaltat, även om det blir lite väl mycket Hollywood när en tam Nätterqvist hetsar sina numerärt underlägsna Folkungar mot sverkrarna (understödda av danskar) till pampig och storslagen musik.

Den sista filmen om Arn är snäppet bättre än den första. Miljöerna är helt ok, och för att vara ett svenskt historieepos över medel. Internationellt står den sig dock ganska slätt. Det finns fortfarande hundratals historiefilmer som är bättre än Arn. Givetvis har filmerna ett intresse för oss svenskar eftersom den beskriver ett svenskt historieskeende. Man får dock beakta att (i stort sett) allt i filmen är fiktion. Men för att vara Sveriges dyraste filmprojekt genom tiderna, så kan man färvänta klart mer än det resultat som presenteras. Filmen får 6 Baileys av 10 möjliga.