Läckberg fastnar i klichéer

I somras gjorde jag ett experiment. För att se om den självutnämnda svenska författareliten och gubbmaffian med Ranelid, Persson och Guillou i spetsen hade rätt, satte jag mig ner och läste Camilla Läckbergs debutroman. GW Persson hade gått så långt i sin kritik av Läckberg att man, enligt honom, kunde likställa Läckbergs språk med Min Häst. Efter att ha läst boken konstaterade jag att den inte alls var så mycket sämre än det Persson och Guillou hade presterat. Läs inlägget här: http://lordensblogg.blogspot.com/2008/07/deckare-som-underhllning.html

För att se om Läckberg kunde följa upp sin delvis kluriga debutroman beslutade jag mig för att även läsa uppföljaren, Predikanten. Redan i recensionen av debutromanen (Isprinsessan) kritiserade jag stereotyperna som Läckberg svänger sig med. Den duktige polisen, den enfaldige chefen, den misshandlande pojkvännen, den hurtiga hjältinnan osv. Karaktärerna känns schablonartade och passar precis in i den svenska deckarlitteraturens ABC.

I Predikanten är schablonerna om möjligt ännu mer utstuderade, och denna gång stör man sig rejält. Det fungerade möjligen en gång Läckberg, men att trampa på i samma takt och sedan även bygga intrigen kring en, i deckarsammanhang, så vanlig företeelse som en frikyrklig familj känns bara så uttjatat. Hur många svenska polisfilmer, eller deckare, handlar inte just om frikyrkliga sekter, domedagsrörelser eller djupt kristna som döljer sexuella övergrepp, våld och mord bakom sin pryda fasad? Alldeles för många! Predikanten är sannerligen inte nyskapande!

Språket ligger, det tar emot att erkänna det, ibland på en infantil nivå. Läckberg briljerar heller inte med sina kunskaper om polisarbete. Vidare känns dialogerna och vissa känsloyttringar hos poliserna nästan pinsamt krystade. Stundtals flyter intrigen (och språket) dock på ganska så bra. Det finns spänningsmoment och fördelar med boken. Som hängiven deckarentusiast tycker jag att boken, trots sina brister, fungerar helt ok. Jag läste ju åtminstone ut den ;) En styrka är, schablonerna till trots, svårigheten att lista ut vem mördaren är. Därför finns en inre drivkraft att vilja fortsätta att läsa, även om handlingen och dess karaktärer saknar riktigt djup och engagemang.

Camilla Läckberg hade helt ok förutsättningar till att utvecklas till en bra svensk deckarförfattare efter sin debutroman. Jag kan inte påstå att hon tar tillvara på den möjligheten. Istället snärjer hon in sig i redan upptrampade fotspår. Hon undviker att ta ut svängarna och att skapa någonting nytt. Visst är hennes inslagna väg funktionell och hon säljer mycket av sina böcker. Men för att bibehålla Lordens intresse så krävs något exceptionellt i den redan övergödda deckardjungeln. Läckberg har skrivit fem uppföljare till Predikanten. Jag kan inte svära på att jag inte kommer att läsa dem. Det kommer bara att ta ett tag innan jag öppnar en bok som Läckberg har skrivit igen. Predikanten får 4.5 fötter av 10 möjliga.