Problemfri vardag: en utopisk tanke?

Vi som anser oss (åldersmässigt) vuxna har ofta föreställningen om att man som barn eller student levde ett problemfritt liv. Jag har tidigare slagit ihjäl den myten på bloggen. De problem som ett barn, eller en ungdom, upplever kan i den subjektiva föreställningen givetvis jämföras med ett "vuxenproblem". I efterklokhetens tecken inser dock de flesta att de där problemen man hade i ungdomsåren egentligen var ganska triviala.

På samma sätt kan man applicera våra vardagsproblem i västvärlden. Många menar att våra vardagsproblem är så kallade "I-landsproblem" och i själva verket inte alls kan jämföras med de problem som en stor majoritet av världens befolkning upplever. Vad är exempelvis börskrascher, förlorade vänskaper, fetma, datahaverier och brutna fötter mot svält, extrem fattigdom, epidemier och naturkatastrofer? Tja, i teorin ingenting. Men i praktiken en jävla massa. Rättvisebegreppet är nämligen ett relativt begrepp. Den amerikanske filosofen John Rawls menar att rättvisa endast kan ses i den kontext den upplevs. Rättvisa är ur det perspektivet är således inte detsamma som välmående eller upplevd lycka. Därmed sagt att en relativt rik västerlänning skulle kunna må bra mycket sämre än en, relativt sett, utfattig kines eller afrikan. Vi har olika föreställningar och jämförelseparametrar. Alltså kan man inte reducera våra problem till just i-landsproblem. Våra problem upplevs av oss som jätteproblem, trots att de i sammanhanget möjligen är små. Och det är upplevelsen av problemen som är det viktiga.

Alla människor torde ha visionen att leva ett problemfritt liv. Väldigt få klarar av det, vart man än i världen befinner sig. Många upplever att just hon eller han ständigt råkar ut för problem. Är det inte det ena, så är det det andra. Även jag kan sälla mig till den skaran. Möjligen är min föreställning skev, men åtminstone känns det som att "oturen", eller vad det nu är förföljer en allt som oftast. Hur många gånger har man inte stannat upp och tänkt typiskt att just jag skulle råka ut för den här skiten? När det ena problemet är reducerat så dyker det upp ett nytt. De kan i sammanhangen te sig ganska små, men tillräckligt stora för att störa en fridfull vardag. Egentligen är det bara att bita ihop. Alla förnuftiga människor borde ha en problemfri vardag som utopi. Av alla svåruppnåliga utopier torde den här vara den allra svåraste att uppnå. Ju mer problemfri din vardag är, desto mer kommer du nämligen att jämnföra din tillvaro med den problemfria vardag du för tillfället upplever. Och i den kontexten kommer det minsta problemet, som egentligen inte är ett problem, att upplevas som ett jätteproblem.