Sveriges bästa TV-deckare: En jämförande studie

De senaste åren har svenska TV-deckare blivit en institution i vårt inhemska kulturutbud. Deckarna toppar allt som oftast DVD-listor, TV4 sänder dem på "prime time" och skådespelarna har blivit ikoner, vardagshjältar och/eller antihjältar för delar av det svenska folket. Men vilken svensk TV- deckare är egentligen bäst? I detta blogginlägg ämnar jag, som enväldig kritiker, att kora Sveriges bästa TV-deckare. För att få en stringent analys använder jag mig filmkrönikans recensionsmetod som teoretisk utgångspunkt till mitt resonemang. Jag kommer således att utgå från manus, skådespeleri, foto och underhållningsvärde i min betygsättning. Man kan erhålla max 10 poäng per kategori, och den deckare med högsta sammanlagda poängen koras till Sveriges bästa. Dessa bedöms:

1. Van Veeteren: Har hittills spelats in i sex filmer. Bygger på Håkans Nessers romaner och börjades att spela in 2005.

2. Beck: Bygger på Sjöwall/Wahlöös romaner om Martin Beck och Gunvald Larsson. Har spelats in med åtskilliga skådepelare som gestaltat Martin Beck, bl.a. Kewe Hjelm, Carl Gustav Lindstedt och Gösta Ekman. De Beck-filmer som avses i den här undersökningen är dock de med Peter Haber som Martin Beck. 24 filmer har spelats in med honom sedan 1996.

3. Wallander: Är kanske mest förknippad med Rolf Lassgård i huvudrollen som Ystadspolisen Kurt Wallander. Emellertid avser denna studie de tretton filmer med Krister Henriksson i huvudrollen. Första filmen hade premiär i januari 2005. Undersökningen kan börja...

Manus

Van Veeteren: Samtliga filmatiseringar bygger på böckernas handling. I flera av de andra deckarna är det enbart karaktärerna som finns kvar från romanerna. Manuset är ofta bra och genomarbetat. Stämningen är svart, dyster och relativt tung. Men ger samtidigt ett trovärdigt intryck. Betyg: 8

Beck: Vissa delar av filmserien känns krystade och uppkomna i ett led av kommersialism och massproduktion. 24 filmer har spelats in och manusförfattarna verkar söka efter nya originella grepp och skurkar. Även de obligatoriska scenerna mellan Beck och hans alkoholiserade granne känns numera lite krystade och tillrättalagda. Vidare faller de medverkande skådespelarna ofta in i stereotyper som bygger på schablonbilder av männsikan. Exempelvis har majoriteten av skurkarna i "Gamen" rakade hjässor och är muskulösa. Likaså vet man hur Gunvald Larsson och Beck ska reagera i vissa situationer. Några kanske tycker att detta just är charmen med Beck, men jag har tröttnat. Beck känns idag väldigt förutsägbart. Man vet vad man får. Utan vare sig djup eller nyans. Betyg: 4

Wallander: Håller en ganska ojämn standard. Vissa avsnitt kan vara väldigt vassa, medan andra lider endel av Becksyndromet (se ovan). I Wallanderserien är de personliga relationerna mer intressanta. Dels utvecklar Wallanders dotter och polisen Stefan ett kärleksförhållande som man får följa. Detta sätts på ganska hårda prov och de alla inblandades relationer och sociala interaktioner (även Wallanders inställning) löper som en röd tråd genom hela serien. Detta ger sidointrigen (utöver brottsfallen) ett djup. I några avsnitt finns samma mörker, djup, depression och dova stämning som hos van Vetereen. Sista avsnittet i serien "Hemligheten", knyter ihop säcken och är både förutsägbar och kolsvart. Betyg: 7

skådespeleri

Van Veeteren: Eva Rexed, Thomas Hanzon och Sven Wollter gör alla mycket bra ifrån sig. Wollter mumlar endel, men är ändå trovärdig som pensionerad polis. I övriga roller finns också kända namn, men standarden skiftar något. Philip Zandén återkommer som polischefen. Egentligen inte mycket att klaga på. Välspelat utan att glänsa. Betyg: 7

Beck: Vad kan man säga? Peter Haber och Mikael Persbrandt har blivit folkkära på sina framträdanden för Beck. Persbrandts machoideal har gjort honom till Sveriges superstar. Ständigt på löpsedlar och i vimlet kring Stockholms krogar. Det tråkiga är att de är väldigt stereotypa i sitt spelande. De ger inte sina karaktärer några djupare nyanser. Men det bottnar knappast i deras skådespelartalanger, utan snarare i manus och regi. Det är min övertygesle att Beck har blivit så populärt mycket tack vara skådespelarna. Betyg: 9

Wallander: Krister Henriksson är ganska så lågmäld, men ändå förtroendeingivande i sitt agerande. Han axlar en ganska svår roll eftersom Wallander är så starkt förknippat med Rolf Lassgård (eller Martin Rasch som han egentligen heter). Vidare gör Johanna Sällström en gedigen insats som polis. Eftersom Johanna tog sitt liv i början av detta år är det möjligtvis enklare att därför övervärdera hennes insatser. Men eftersom vissa filmer i serien behandlar depressioner och självmord är det svårt att inte bli berörd av hennes medverkan i filmen. Ola Rapace i rollen som Stefan gör, som vanligt, utmärkt ifrån sig. Rapace är verkligen en gedigen skådespelare som alltid levererar. Betyg: 8

Foto

Van Veeteren: Ofta mörkt, dystert men samtidigt lite grått och tråkigt. I längden blir det aningen jobbigt. Man hade önskat att bildspråket hade varit lite mer varierat. Det är också svårt att relatera till vissa miljöer då Nessers Van Vetereen utspelar sig i ett fiktivt land och i fiktiva städer. Det gör det hela mindre trovärdigt, eftersom skådespelarna pratar svenska, men har holländsktklingande namn och bor i påhittade städer. Vidare har färgerna på ambulanserna ingen verklighetsförankring etc. Betyg: 6

Beck: Ganska kända filmare och regissörer (bland annat Kjell Sundvall, Harald Hamrell etc.) som arbetar med Beckfilmerna. Fotot är proffsigt och fångar upp Sveriges vardagsliv på ett bra sätt. Men eftersom filmerna massproduceras känns de ibland lite "haffsiga". Inga mästerverk, men helt ok. Betyg: 7

Wallander: Dessa filmer innehåller enligt mig störst variation. Stämningen pendlar mellan filmerna och det ställer också högre krav på filmningen. Jag tycker att man lyckas fånga upp de inblandades sinnesstämning, allt som oftast, på ett utmärkt sätt. Betyg: 8

underhållningsvärde

Van Veeteren: Känns fräscha och genomarbetade. Vissa filmer är aningen förutsägbara och ibland kan tempot vara lite långsamt. Morden är inte så häpnadsväckande och inslaget av action och spänning är inte framträdande i denna serie. Dessa ingredienser är i sig inte någon förutsättning för hög underhållning men jag hade ändå velat se ett starkare inslag som varierar huvudpersonernas privata relationer. Betyg: 7

Beck: Man vet vad man får. Slentrianen har infunnit sig och hyr man en Beckfilm eller kollar igenom Tv4:as sändningar (inklusive reklam, nyheter, reklam, väder, reklam) så gör man det inte för överraskningsmomentet. Gunvald har hetsigt humör och Beck är den lugne. Gärna ska någon poliskollega hmna i trubbel och bli räddad undan skurken de sista tio minutrarna. Betyg: 6

Wallander: Det faktum att Sällström gick bort har ökat intresset för filmserien. Det vore cynikst att säga att underhållningsvärdet har höjts men filmerna har fått ytterligare en dimension. När intrigen är så mångbottnad och de mest oförutsägbara sakerna inträffar under serien och framför allt i sista avsnittet så sticker Wallander ut från det typiskt svenska och "mellanmjölksaktiga". Det är inte alltid de goda som vinner (faktiskt väldigt sällan) och vardagen kan också vara för jävlig för somliga. Även "the bitter end". Det fick Johanna Sällström erfara i verkliga livet, och det får även karaktärerna i filmserien göra. Betyg: 8

När man sammanställer denna gedigna undersökning blir resultatet på följande vis:
1. Wallander 31
2. Van vetereen 28
3. Beck 26

Därmed är Sveriges bästa TV-deckare korad. Notera att detta på intet sätt är en hyllning till svenska polisserier. Om ni vill ta del av genuin kultur, gå istället på teater! Men nu fick iaf, den "anonym" som älskar svenska serier sin del på bloggen.