Skendemokratins ansikte

Den senaste veckan har ytterligare en folkvald politiker fått lämna sina uppdrag på grund av hot och trakasserier. Denna gång var det Sverigedemokraternas distriktsordförande, tillika kommunfullmäktigeledamot i Motala, Rickard Kling, som fick nog när de vardagliga hoten han utsattes för även började drabba familjemedlemmar. Samma post innehades tidigare av Adam Linnerheim. Även han tvingades att lämna sitt uppdrag. För hans del blev en yxa i dörren droppen som fick bägaren att rinna över.

Media har, historiskt, officiellt ställt sig på demokratins sida. När folkvalda politiker från etablerade partier har hotats har det blivit ramaskri i pressen. Hot mot våra folkvalda politiker kan aldrig accepteras i en utvecklad demokrati. Bra så. Men när Sverigedemokrater har attackerats och hotats har aktionerna mötts med tystnad. Bland annat fick partiet inte hyra en lokal i Sverige till sin partistämma. Hotbilden och risken för våldsaktioner var för stort. Ingen vågade helt enkelt hyra ut lokaler till partiet. Detta faktum har blivit näst intill överslätat av etablerad media. Likaså har det kommit ytterst få fördömanden från andra politiker. I vilken sann demokrati nekas ett parti som fick över 150 000 röster i senaste valet att hyra lokaler till sin egen partistämma? I en demokrati gör man tydligen skillnad på folkvalda partier och folkvalda partier. Sådant beteende är givetvis inte alls önskvärt i en modern demokratisk stat.

I takt med att Sverigedemokraternas väljarantal har ökat (de låg på 3.4% i SIFOS senaste opinionsundersökning) har media, andra partier och partimedlemmar insett vikten av att man uppmärksammar denna hemska utveckling. De gör det knappast för att de värnar om riktig demokrati (där alla får uttrycka sin åsikt), snarare för att vinna populistiska poäng på att försvara demokratiska rättigheter på skendemokratiskt sätt. Det är positivt att man inte längre helt sopar problemet under mattan. Det som fortfarande är negativt är det sätt, på vilket man uppmärksammar problemet. Med kass retorik, påhopp och propaganda gör man allt för att smutskasta partiet och dess realpolitiska förslag.

I dagens ledare i Östgöta Correspondenten kan man läsa att attackerna och hoten mot Sverigedemokratiska politiker visserligen borde fördömas. Men retoriken som används i den nämnda ledaren, och i övriga artiklar, bör väl i sanningens namn inte användas i en seriös tidning med inställning att vara saklig och med en pressetisk hållning? Sverigedemokraternas politik anser man vara "avskyvärd" och att medborgare med full rätt bör "avsky" partiet. Jag undrar varför den borgerliga/liberala tidningen Corren inte propagaerar för att man ska avsky Mona Sahlin eller avsky Miljöpartiet? Återigen gör man stor skillnad på etablerade politiker. Man uppmanar ofta till röstningsbojkott av SD och ibland går man så långt att traditionella politiska antagonister (läs Moderaterna och Socialdemokraterna) går samman med syftet att inte ge SD någon reell politisk makt. Ska det fungera så i en modern demokrati? Min åsikt är att sådant beteende är ett hån mot väljarna och att detta beteende är en rejäl urholkning av demokratin. Man kan, vidare, verkligen undra om ledarskribenten i dagens Corren och övriga artikelförfattare som avskyr partier som går emot etablissemanget ens har bemödat sig att läsa dessas partiprogram eller handlingsplaner. Jag är övertygad om att så inte är fallet. Det är enkelt att stämpla andra och placera dem i fack.

Viktiga fundament i en demokratisk stat utgjörs av åsiktsfrihet, mötefrihet och respekt för medborgarnas val. Som sann demokrat går det därför aldrig att tillåta hot mot folkvalda poltiker. Inte heller ska man bedriva bojkott mot dem som faller ur etablissemangets ram. En demokrati som enbart upprätthåller de åsikter som det demokratiska systemet tillåter är ingen demokrati. Snarare en skendemokrati.

Correns ledare kan ni läsa här : http://www.corren.se/archive/2007/11/20/jgv3d8018end4ca.xml