Att landets medborgare får mindre och mindre förtroende för våra folkvalada politiker är uppenbart. Men hur berättigat är egentligen det utbredda politikerföraktet? På bloggen har jag tidigare berättat om hur Olof Palme, under sin tid som statsminister, ljög sina medborgare rakt upp i ansiktet. Palme som för många symboliserade rättvisan självt. Givetvis tär sådant beteende på folkets förtroende för politiker. Som Tomas di Leva en gång sjöng: "Vem ska man tro på?" Speciellt när rättvisans ansikte själv kan blågljuga.
Sedan Palmes lögner kring IB-affärer och annat har mängder av politiska skandaler av olika dignitet chockat världen. Både på den nationella och den internationella politiska arenan. I Sverige minns vi kanske främst Sahlin-affären, vidare hur Björn Rosengren både kallade Norge för den sista Sovjetstaten och besökte porrklubb för skattebetalarnas pengar. Skandalerna har fortsatt med Lars Danielssons konstiga agerande under Tsunami-katastrofen och nu senast "skandalen" med Ulrika Schenström. Internationellt minns vi säkert (förutom Watergateskandaler, och uppenbart berusade presidenter vid offentliga tillställningar, läs: Boris Jeltsin) Bill Clintons sexuella affär med Monica Lewinsky.
Enligt min mening finns det uppenbara skillnader på skandaler och skandaler. Det är glasklart att våra folkvalda politiker ska representera den politik de står för och för den moral de varje dag predikar genom medier, valmanifest, partiprogram och annat. Allt annat blir ett sådant uppenbart hyckleri. Därmed ska skattepengar användas på lämpligt sätt, och man kan inte uppträda full om man är i tjänst och dessutom innehar landets viktigaste befattning vid en krissituation. Det är därför beklagligt att Scenström nu uppträdde som hon gjorde. Det är lika beklagligt att se hur företrädesvis moderata framträdande politiker(det är väl de som främst har granskats) har betalat för svart arbetskraft. Och då menar jag inte, i detta sammanhang svart ur en etninsk synpunkt, utan skattesmussel. Vad sänder det för signaler till oss skattebetalare som ska vara ryggraden i ett välfärdssamhälle? När våra folkvalda struntar i skatter och dessutom sitter på en femdubbelt högre lön än majoriteten av medborgarna. Det är skandal! Klart som f*n att man tappar förtroendet för politikerna. Om man nu har haft något innan. (Se nedan)
Men man får för den delen inte glömma bort att politiker är människor precis som alla andra. Vi medborgare kan ställa krav på att de sköter sina uppdrag efter bästa förmåga, men är det verkligen vår och pressens sak att lägga oss i vad politikerna gör på sin fritid? Ingen människa är ofelbar. Alla människor har sex, alla människor super till ibland och alla människor begår individuella misstag. Politiker är människor. Därför kan man inte förävänta sig att de ska agera annorlunda i dessa frågor. Man måste helt enkelt skilja på privatliv och yrkesliv. En personlig, eller privat angelägenhet, borde inte vara en politisk skandal och en nationell (eller internationell) angelägenhet.
För att ta ett exempel på hur moraliskt sårbara vi människor är kan jag nämna att USA:s underättelsetjänt FBI´s starke man under 48 år hette Edgar Hoover. Denne man var själv en skurk av rang, men genom avlyssning och underrättelseverksamhet hade Hoover hållhakar på varje högt uppsatt person i USA under hans chefsperiod på FBI. Bara en sådan sak. Sannerligen inte en enda av USA:s toppolitiker i 48 år som hade rent mjöl i påsen. Det säger endel om människan och att vi borde omvärdera de höga kraven på politikers privatliv.
Själv är jag givetvis inte heller utan politikerförakt. Men mitt förakt bottnar snarare i att ingen av vårt lands politiker står för en bra politik. Därmed kan man heller inte ha något förtroende för politikens företrädare. Således blev den opinionsundersökande telefonintervjuaren något förvånad då hon i somras ringde hem till Lorden. På en skala 1 till 5 (där 5 skulle stå för mycket förtroende) fick ingen partiledare högre än ett av Lorden. När jag till slut ändrade Göran Hägglunds etta till en tvåa med motiveringen "att han onekligen åtminstone verkar vara en hyvens kille" brast hon i skratt. Vidare påpekade jag att Maud Olofsson och tågmästaren Lars Ohly borde fått minus. Men det kunde de tydligen inte enligt undersökningen. Det var tur att inte Mona Sahlin vid tillfället var partiledare för Socialdemokraterna. Då hade jag nog varit tvungen att lägga på. Man kan nämligen inte förena Mona Sahlin med samma sammanhang som förtroende.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Som vanligt så tycker vi ganska lika Anton. Villde dock skriva ett par rader med lite egna åsikter.
Är ett svårt ställningstagande detta vart man skall dra gränsen för skandal och vad som får anses någorlunda normalt tycker jag. Givetvis är ju politiker som alla andra människor. Den felfria människan finns som bekant inte. Dock har man ett stort ansvar som hög politiker då man dagligen dikterar ut vad annat folk skall göra och tycka. Då tycker jag även att man kan ställa ganska höga krav. Att man sedan inte heller har betalt som en vanlig människa stärker den åsikten ytterligare.
Det är ju trots allt inga hobbypolitiker på komunalnivå i nån liten bonnhåla vi pratar om!
Att vara full under jour kommer ingen människa undan med och jag som sketen knegare får inte 2 mille för det utan jag får sparken och säkerligen ganska dassiga referenser efter det.
Sen måste ja erkänna att ja myser lite nu när borgarna själva råkar ut för den dömmande handen som de gladeligen själva så gärna använde när de ej var i regering. Så Reinfeldts påståenden om hetsjakt ger ja inte mycket för. Snarare så tycker ja nog att "det nya arbetarpartiet" visar upp den traditionella mörkblåa sidan där det gäller att roffa åt sig o komma undan med så mycket man bara kan. För att sedan prata om lägre skatter (som de endå inte betalar, hehe) och mindre bidrag.
Jakten på "bidragsfusker" blir i det närmaste skrattretande då de uppenbarligen själva inte tycker sig behöva betala skatt. Att sen Maria Borelius inte hade råd att betala vitt trots miljoninkomster späder föraktet ytterligare. Är det mer ok att strunta i att skatta än att fuska med bidrag? I min bok är det samma pengapåse vi pratar om.
För att nu inte verka favoritisera sossarna så ska ja även säga att jag har mycket lågt förtroende för Mona Sahlin efter vad som hänt samt att ja har mycket svårt för hennes sätt och den väldigt flata politik hon förespråkar. För att inte tala om den en smula arrogante Göran Persson. Och hans herrgård!
Får ja dock välja mellan den blå härdsmältan lr den rödgröna röran så får det nog bli den sistnämda!
/Kalle
kalle-->
Agree, men Sveriges politik av idag går så mycket mot personval att jag aldrig skulle kunna välja Socialdemokraterna med Sahlin i spetsen före Alliansen. Jag röstar då hellre blankt. Men ursprungsideologierna anammade på en orörd värld...Då är jag 50 gånger mer socialdemokrat än Allians.
Skicka en kommentar