Är det synd om Maud Olofsson?

I gårdagens Agenda medverkade en av Sveriges just nu mäktigaste kvinnor, Maud Olofsson. I egenskap av vice statsminister, näringsminister och partiledare för Centerpartiet, har Olofsson klättrat högt i makthierarkin. Trots att Maud Olofsson kommit längst in i maktens korridorer och uppbringar en lön, som med råge överstiger 1 000 000 kronor/år, tycker hon ändå synd om sig själv. Anledningen? Hon hävdar att hon inte tas på allvar som kvinna. Det är jättesynd om Maud och alla andra kvinnor i maktposition. Eller inte.

Problemet med Maud Olofssons argumentation är att så fort hon ifrågasätts, så åberopar hon det faktum att hon är en kvinna. Visst kvinnan har, enligt tradition, varit det underkuvade könet i den offentliga maktsfären. Det beror främst på vår historiskt förankrade syn på genus och att kvinnor inte började beträda universiteten på allvar förrän runt 1960 och 70-tal. Det här gäller dock inte Olofsson eftersom hon, mig veterligen, aldrig har satt sin fot på ett universitet i studiesyfte. Maud Olofsson och andra rabiata kvinnor (läs Mona Sahlin, Gudrun Schyman etc.) måste förstå att de kan kritiseras i egenskap av personer och inte alltid som kvinnor. Har ni någonsin hört en man, som utstått kritik, börjat gnälla om att denne erhåller kritiken enbart på grund av sitt kön?

Maud Olofsson föddes 1955. hennes far var oppositionslandstingsråd i Västernorrland, givetvis företrädande Centerpartiet. Den förre statsministern, tillika centerpartisten Thorbjörn Fälldin, var en god vän till familjen. Fälldin har alltid talat varmt om Olofsson. Kanske inte så konstigt pga deras vänskapsrelation. Vi vet sedan tidigare att nepotism är ett vanligt förekommande fenomen inom politiken.

Olofsson var inte speciellt positivt inställd till skolan. Så här beskriver hon själv skolåren:
Jag protesterade mot skolans sätt att mäta och ge kunskap. Det mesta inriktades på faktakunskap och inte på att förstå sammanhang. Ägnade därför mer tid åt CUF än åt skolan, särskilt i gymnasiet. Vidare berättar Maud om sin tonårsrevolt:
...som många unga så revolterade jag mot min mamma när jag sökte en egen identitet. Dessutom mot en del lärare som inte visade mig respekt.

Maud Olofsson verkar mest ha ägnat sig åt att trotsa lärare under sin skoltid istället för att lära sig något. Maud började 1974 (19 år gammal, direkt efter studenten får man anta) arbeta som ombudsman för CUF (Centerns ungdomsförbund). Sedan dess har Maud jobbat sig uppåt i den partipolitiska hierarkin. Att hon som en av Sveriges mäktigaste kvinnor inte har någon högre utbildning än gymnasieutbildning verkar inte bekomma Maud speciellt mycket. Det är ju synd om henne, hon tas inte på allvar. För att hon är kvinna. Ehhh. Hur många kvinnor tjänar över miljonen/år på den utbildningen? Tja, en av dem är ju Mona Sahlin vars främsta merit, förutom partipolitiska uppdrag, är att hon jobbade som diskare en tid efter studenten. Nej, det är inte synd om er!

Vidare talade Maud, i Agenda, om att hon ofta kritiseras för sitt utseende istället för det hon uträttar politiskt. Också detta beroende på hennes kön. Hon kanske har glömt de otaliga karikatyrer som återfinns på vår gamle statsminister Olof Palme. Hon kanske har glömt hur ofta Göran Persson hånades för sin övervikt. Hon kanske inte la märke till de rubriker som Carl Bildts kavaj genererade på grammisgalan sist. Hon kanske har glömt att Ingvar Carlssons offentliga smeknamn var Foten. Är dessa också kvinnor? Listan kan göras hur lång som helst. Maud Olofsson får förstå att man som offentlig person blir granskad. Både för sin person, sitt utseende och för sitt offentliga uppdrag.

Vidare beklagade sig Maud över den kritik hon får för att hon pratar för mycket och att hennes röst låter som den gör. Hennes orsaksförklaringar är att en politikers röst ska vara mörk, myndig och att kvinnor inte ska tala så mycket. Då upplevs de som "bitchiga". Jag vet inte Maud, men du kanske har glömt hur ofta Ingvar Carlsson, återigen, hånades för sin röst, eller ett mer modernt exempel, hur Lars Leijonborg under hela sin karriär snarare blivit uppmärksammad för sitt sätt att tala än för den politik han förde/för.

Personligen ogillar jag Maud Olofsson. Inte för att hon är kvinna, utan för hennes personlighet och för hennes politik. Och för att hon utmålar sig själv som offer när hon har fått allt serverat på ett silverfat. Centerpartiet är idag företrädare för en farlig politik, som bygger på extrem kapitalism. De vill exempelvis avskaffa fackföreningarna och centerns ungdomsförbund (den patetiska s.k. Stureplanscentern) vill till och med avskaffa LAS (lagen om anställningsskydd). Denna politik slår hårt mot samhällets utsatta. Exempelvis ensamstående mammor, som tjänar 100 000 kronor mindre i månaden än Maud Olofsson. Det är dessa kvinnor det är synd om, inte Maud Olofsson.