Visans krönte kung

Året var 1996 då jag åkte till Västerviks visfestival för första gången. Den gången och nästkommande år åkte man enbart dit för att festa i staden och på den s.k. ungdomscampingen. Det var festandet och sommarstaden Västervik, snarare än själva festivalen och visorna, som var det primära målet med resan. Denna inställning upprepades de nästkommande åren. I musikväg var det nästan uteslutande metal som gällde för mig under denna tidsperiod. Men det var en härlig tid där nere även under dessa år. Klassiker som ...Och så har jag ätit oxfilé precis som igår och Hade jag med mig cykeln när jag kom hem igår? kommer aldrig att glömmas. Trots att det var 11-12 år sedan. Undrar förresten vad "vinnaren" gör idag. På den tiden var det väl Lorden, "Ström", Herr_D, Macke Black, Rars och Per som härjade runt där nere.

Nästa epokbrytning i min subjektiva visfestivalshistoria var när ungdomscampingen lades ner och vi flyttade ut till Lysingsbadet. Under denna era utvecklades det härjande gänget till "kalle", "Decan", "Rajja", "Jerkiz", Vicks105 mfl. Till och med "O" var ju där nere då. Hehe :) Nu ska vi inte fördjupa oss mer i denna tidsepok just här,, men trevliga minnen är det.

Med åren och visheten (nu har "På spåret-ordvitsarna" spridit sig ända till Lordens blogg) vidgades musiksmaken, och kom snart att innefatta även visor. Det blev helt plötsligt intressant att besöka Visfestivalen även ur ett musikaliskt perspektiv. Vi blev för gamla för Lysingsbadet och flyttade ut vårt pick och pack till Notholmen. Jag började också inse storheten med vissångare som Lars Demian, Björn Afzelius, Kjell Höglund, Finn Zetterholm och Bengt Sändh.

När man upptäcker en ny musikgenre vill man gärna, per automatik, söka rötterna och de stora ideologerna inom genren. Man kan knappast kalla sig hårdrockare om man inte känner till Kiss eller Led Zeppelin, inte heller kalla sig black metal om man inte känner till Bathory eller Venom. Jag fick snabbt lära mig att man inte kunde säga sig gilla vissångare om man inte kände till Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström.

Jag införskaffade således min första Cornelis Vreeswijk-platta 1999 och blev genast såld på den. Låtar som Tomtebloss, Personliga Persson och Saskia förtrollade mig direkt. Sedan dess har jag fördjupat mig endel i Cornelis digra skivsläpp. Det finns mängder av låtar som Cornelis har gjort som är helt genialiska. Att han levde ett hårt och ambulerande liv kan man enkelt höra på texterna.

Jag har nu precis avslutat Klas Gustafssons biografi om Cornelis Vresswijk, Ett bluesliv. Det är verkligen en fascinerande berättelse om hur Cornelis kom till Sverige 1950 från Holland, gav sig tusan på att anpassa sig till Sverige, lärde sig det svenska språket på rekordfart, och till slut blev en av våra största vissångare och poeter genom tiderna. Vägen dit var allt annat än enkel. Cornelis var förmodligen ett fött geni, men hans hårda liv sporrade honom att skriva viktiga samhällsskildringar från tiden då Stockholm förvandlades från landsbygd till storstad. I sin samtidsskildring kan han liknas vid en modern Bellman.

Boken ger en intressant skildring, såväl av Cornelis liv, som av samhällets utveckling. Cornelis levde för dagen. Han missbrukade droger, alkohol och i viss mån kvinnor. Han beskrivs som en godhjärtad, om än svartsjuk, man som med ökande missbruk fick allt sämre ölsinne. Ekonomi hade han ingen som helst koll på. Cornelis var också den artist som främst fick uppleva den begynnande sensationsjournalistiken. Cornelis privatliv utvecklades till en nationell angelägenhet och figurerade ofta på kvällstidningarnas löpsedlar.

Under sin karriär lyckades han släppa massvis med skivor. Han har bland annat tolkat Evert Taube. Även om detta är bra, så anser jag att hans "egna" låtar är allra bäst. Sveriges främsta Taubetolkare är nämligen Fred Åkerström*, som under senare delen av 1960-talet festade och turnerade med Vreeswijk. Cornelis mest berömda låtar, "Hönan Agda" och "Brev från Kolonien", var föga populära hos låtskrivaren själv. Cornelis hade högre konstnärliga ambitioner än just dessa låtar, och blev ganska irriterad när svenska folket inte tog till sig den mer "intellektuella" sidan av Cornelis.

Cornelis Vreesvijk dog i slutet av 1987 i sviterna av sitt hårda leverne. Det råder inget som helst tvivel att Cornelis under sin samtid (inte under slutet av sin karriär) och postumt har utsetts till Sveriges främsta vissångare. Med all rätt också. Om ni ännu inte har upptäckt Cornelis, uppmanar nu Lorden er att förkovra er i kunskapen om Sveriges krönte viskung. Som guidning listar jag nedan några av mina favoriter med Cornelis:

Saskia, Ågren, Tomten är faktiskt död, Dekadens, Polaren Pär hos Polisen , Tomtebloss, Visa vid Nybroviken, Veronika, Balladen om censuren, ähh listan kan göras hur lång som helst...

Till sist: även förra året besökte Lorden visfestivalen. Flera "gamla rävar" saknades. Hoppas att det blir bättring i år.

*= Även Fred Åkerström dog en för tidig död 1985, alkoholiserad.