Mat och kosthållning som problem

Idag publicerades nyheten om att europeiska ungdomar blir allt fetare och fetare. (http://svt.se/svttext/web/pages/106.html) Var fjärde pojke och var femte flicka mellan 13-17 år är enligt undersökningen överviktiga. Problemet har även setts ur ett nationellt perspektiv den senaste tiden. Baserat bland annat på mönstringsuppgifter har man konstaterat att även svenska ungdomar blir allt fetare.

Att kostmedvetenhet är något viktigt har man fått lära sig sedan skolåren. Begreppet kostcirkel matades i alla fall in i mitt och mina klasskamraters små huvuden under grundskolan. Debatten huruvida fett (och vilken fettyp) är farligt eller inte är också den ständigt aktuell.

Tittar man på TV förstår man att mat och kosthållning är något som ständigt är på tapeten för oss människor. Internationella som nationella matprogrammen avlöser varandra allt som oftast i tablån. Den nakne kocken, Per Morberg och mat-Tina har blivit nationalikoner hos flera gourmander och matintresserade runt om i Sverige. Mellan dessa program matas vi (hehe)med reklam som också den har med mat att göra. I sig är inte detta konstigt då alla människor måste äta för att överleva. Samtidigt har många matlagning som intresse.

Personligen har jag ingen relation till den nakna kocken förutom att jag diggar hans Londonaccent. Per Morberg är för mig mera känd för sina insatser på vita duken snarare än sin matlagning. Mat-Tina, i sin tur, är mig bekant eftersom det har florerat ett roligt youtube-klipp med henne i IT-sfären. Som ni kanske förstår har jag alltså inget som helst intresse för just matlagning. Mitt totala ointresse för att laga mat innebär dock en målkonflikt med min oerhörda aptit och intresse för att äta mat.

Min kära mor har gett mig en kokbok som jag nyttjat då och då under åren den har funnits i min ägo. Då mest för att ta reda på hur man kokar ett ägg, steker pannkakor eller något annat trivialt. Eftersom jag är ensamstående finner jag ingen som helst anledning till att stå i en timme, eller flera timmar, och laga mat till mig själv för att sedan vräka i mig allt på 10 minuter. Det logiska är ju att man käkar när man är hungrig. Eller ska man planera sin hunger i förtid? Därför blir det oftast halvfabrikat, pasta eller snabbmat på Lordens tallrikar. Det är varken bra utifrån ett ekonomiskt eller ett hälsoperspektiv. Ändå är det svårt att ändra på rutinerna.

Faktum är att den ensidiga kosten och för mycket snabbmat inverkar negativt på både självkänsla och pigghet. Efter perioder med för mycket snabbmat i kroppen känner man sig helt enkelt sunkig. Frågan är nu om man kan utveckla ett intresse eller vänja kroppen vid att inte äta så förbaskat mycket? Har snabbmatscirkeln endast med lathet att göra?

För mig har det varit självklart att intressen är något som kommer inifrån. Det har aldrig varit roligt och stimulerande att läsa böcker man har blivit påtvingad. Inte heller har det gått att tvinga mig till ett bilintresse. Flera av mina polare gillar att meka, åka på bilmässor och läsa biltidningar. För mig har det varit omöjligt att få upp ögonen för tjusningen med bilar. Trots att det har tjatats om kolvar, smogmotorer, kardanaxlar och allt vad det heter på diverse fester och i andra sociala sammanhang.

Jag kan väl, trots mina osunda matvanor, inte tillskrivas som fet. Jag är inte heller mellan 13-17 år. Alltså berör inte undersökningen jag nämnde i början av inlägget just mig. Däremot hade jag nog mått ännu bättre fysiskt och psykiskt om man hade inlärt sig sunda matvanor, även som äldre. Förmodligen är det nu för sent för detta. Blev hungrig av att skriva detta inlägg. Man kanske skulle haka på till pizzerian trots allt. Idag med.