EM och den goda nationalismen

Fotbolls-EM går i sommar av stapeln i Schweiz och Österrike. Sverige har för femte gången i rad kvalat in till det som räknas som stora mästerskap i sammanhangen, nämligen EM och VM. Tidigare idag presenterade förbundskaptenerna Roland Andersson och Lars Lagerbäck truppen som ska representera oss i EM-slutspelet. Presentationen sändes direkt i TV4, eftersom fotbolls- EM kan ses som en nationell angelägenhet. Faktum är att stora sportevenemang i princip är de enda gångerna då det är tillåtet att hysa någon form av patriotism i vårt land.

Den nationalism som tar sig uttryck i samband med stora idrottsevenemang kan ses som "en god form av nationalism". Under några veckor enas nationen och folkgemenskapen frodas. Vi samlas kring matcherna, pratar med okända, skålar mellan generationsgränderna och badar i fontäner med polarna. Fotbollen förenar verkligen nationen. Egentligen finns det inget hinder att svensken alltid kunde ha denna inställning till sitt land och sina medmänniskor, men när evenemanget är slut återgår vi alltid till den gråa, trista och strikta vardagen.

I Svenska fotbollsförbundets ordförande Lars Åke Lagrells inledningstal från dagens presentation nämnde han hur fantastiskt det hade varit att höra åtskilliga tusen svenskar sjunga nationalsången på en arena i Portugal för fyra år sedan. Eller hur uppskattningsvis (enligt tysk polis) 45 000 svenskar intog Berlin under senaste VM för att festa, umgås och heja fram våra blågula hjältar. Ibland är det tydligen tillåtet att hylla Sverige. Det är en god nationalism. Vill man ha hylla landet (och fotbollslandslaget) på ett skolfoto blir det tydligen omedelbart ond nationalism. Sverige och dess invånare tänker märkligt ibland, och inte helt rationellt.

Som den fotbollsälskare jag är så kommer jag givetvis att följa samtliga Sveriges matcher. Ja, inte bara Sveriges matcher, förmodligen alla som EM-turneringen har att erbjuda. Det blir många sköna sommarkväller framför tv-apparater och storbildsskärmar.

Även om vi har varit bortskämda med goda svenska resultat på senare år så kan man inte låta bli att vara optimistisk. Vår grupp ser inte allt för omöjlig ut. Dessutom har ju Henrik Larsson återvänt till landslaget. Henke, som faktiskt var med i VM i USA den magiska sommaren 1994 för 14 år sedan, får mig att hoppas på att sommaren 2008 kan bli lika magisk. Dessutom får han mig att inte känna mig så jävla gammal. Trots att jag är äldre än både Zlatan, Kim Källström, Johan Elmander, Mikael Dorsin och allt va de heter.

Vi ses i fontänen!