En annan sida av Tito

Jugoslaviens förre president Josip Broz Tito beskrivs ofta som mannen som lyckades hålla samman det forna Jugoslavien. Efter Titos död, 1980, var det nämligen bara en tidsfråga innan inbördeskrig skulle bryta ut, vilket också skedde 11 år senare.

Josip Tito nämns oftast i positiva ordalag. Trots att han var kommunist lyckades han hålla distansen till Stalin och lät Jugoslavien förbli alliansfritt istället för en satellitstat till Sovjetunionen. Tito ansågs också västvänlig och lät införa socialistisk marknadsekonomi i Jugoslavien istället för den strikta planekonomi som förespråkades i andra östländer under det kalla kriget.

Igår visade SVT dokumentären Skuggan av Tito. Den återger en annan, mindre positiv, sida av den forne Jugoslaviske presidenten. Till att börja med kom Tito till makten genom att mörda hundratals meningsmotståndare. Han eliminerade helt sonika sina viktigaste politiska antagonister. I dokumentären redogjordes det vidare för hur Tito fängslade hundratusentals utan rättegångar och använde tortyr och ett angiverisystem för att hålla sina medborgare (och meningsmotståndare) i schack. Tito var heller ingen genialisk politiker, som han ibland utmålats som. Att det gick bättre för Jugoslavien än för övriga östländer hade inte så mycket att göra med Titos ekonomiska modell eller kunnande. Sanningen var att Tito mottog oerhörda summor (gåvor) från västvärlden (USA). I gengäld krävdes samarbete med väst. Faktum är att Jugoslavien mottog mer ekonomiskt bistånd under det kalla kriget än vad hela Afrika gjorde under samma tidsperiod.

Personligen blev jag föga överraskad av det som framkom i gårdagens dokumentär. I alla diktaturer förtycks människor. När man pratar om diktaturer exemplifieras dessa nästan uteslutande genom Tyskland 33-45. Kommunistdiktaturer talas det väldigt sällan om. Trots att de flesta diktaturer som uppstått efter de politiska ideologiernas genombrott de facto är just kommunistiska. Kina, Kuba, Sovjet, Rumänien, Ungern, Jugoslavien och Nordkorea är bara några exempel.

Att Tito lyckades förhindra ett inbördeskrig var inte gratis. 100 tusentals människor berövades sin frihet och Tito lät korruptionen bland myndigheter, polis och politker frodas. Eftersom kommunismen i mångt och mycket reducerar kulturella skillnaders inverkan på samhällsutveckling så kom det forna Jugoslaviens alla folkgrupper att på ytan kunna samsas under Titos ledning. Men eftersom verkligheten ser annorlunda ut än en kommunists världsbild så låg startskottet för Jugoslaviens inbördeskrig latent. När Tito avled gjorde CIA analysen att ett inbördeskrig skulle utbryta omedelbart. Kriget väntade på sig lite längre än så, men var oundvikligt.

Tito var knappast den hjälte och godhjärtade man han utmålas att vara. Tito var bara en i raden av kommunistiska diktatorer som aldrig lyckats att förena teori och praktik, och som framför allt saknade viljan att ens tillåta en politisk debatt i sitt rike.