Missad folkfest!

Idag inleds Roskildefestivalen. Den danska staden har under veckan invaderats av musiktörstande och festglada människor i blandade åldrar. Personligen hade jag sett fram emot festivalen under en längre tid. Trots min, i sammanhanget ansenliga ålder, har jag faktiskt aldrig besökt festivalen tidigare. Som ambulerande festprisse har det blivit många konstiga utflykter och bravader genom åren. Givetvis också mängder av festivalbesök. Sweden Rock, Hultsfred och Västervik för att nämna några. Men Roskilde har liksom aldrig blivit av, trots att flera av mina nära bekanta och vänner har besökt festivalen frekvent.

Eftersom jag jobbade under Sweden Rock och har blivit för gammal för Hultsfred bestämde jag mig tidigt för att satsa på Roskilde i år. När min gamle vapendragare Holk visade intresse var saken biff. Roskildeoskulden skulle ryka! Inte en dag för tidigt. Festivalen är förvisso känd för att ständigt uppbringa kasst väder. Men som gubbordspråket heter: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.

Även om festivaler kallas musikfestivaler hamnar musiken lite i periferin för oss vana festivalbesökare. Stämningen, festen och atmosfären är det viktigaste på festival. Alla besökare (nåja, en majoritet i alla fall) lyckas lämna sina gråa personligheter hemma och släppa loss. På festival vankas det alltid sjuka och roliga upptåg. Sådana som blir (dimmiga) minnen för livet. För den vane festivalbesökaren är det optimalt med 3-5 band som man vill se under festivaldagarna. På årets Roskilde finns tre/fyra framträdanden värda att ge upp partytältet för. En av spelningarna skulle jag i princip kunna bryta foten för att se (efter konserten då). Judas Priest har jag förvisso sett, men det är inte mycket som går upp emot att få gasta med till refrängerna i exempelvis Diamonds and rust och Victim of changes. Den konserten jag skulle kunna bryta mig för är Neil Young.

Jag har lyssnat ganska länge på ikonen Neil Young vid det här laget. Vid flertalet tillfällen har jag sagt att det är han och Fleetwood Mac som jag verkligen ville se innan jag kan slå mig till ro. Nu hade jag ett ypperligt tillfälle att få se Young. Men jag bröt ju fothelvetet innan hans konsert istället för efter. Skiiiit.

Denna oerhört varma och soliga sommardag går mina tankar till gänget nere i Roskilde. Det verkar inte som om ni behöver några kläder alls i den här värmen. Givetvis är det bra väder när Lorden missar festivalen också, något annat var väl i och för sig inte att vänta...Som tröst för den missade folkfesten får jag lyssna, och erbjuda er, ett par sanningsord från Neil Young anno 1973. Ooops, 35 år sedan, men ett tidlöst budskap. A maid is sure what a man needs! Och i mest behov av en är invaliden Lorden. A Lord needs a fuckin´maid!