Alexander Bard som politiskt dragplåster

I USA är fenomenet att kändisar hjälper till i presidentkandidaternas valkampanjer vanligt. Även i Sverige förekommer det att kända personer tar ställning politiskt i olika valkampanjer. Till exempel turnerade Cornelis Vreesvijk tillsammans med gamle kommunistledaren CH Hermansson för VPK på 60-talet.

Egentligen är det inget konstigt. Vi lever idag i en värld där kändisar och popstjärnor är vår tids kungligheter. Medborgare ser upp till dessa, vill umgås och hänga på kändistäta ställen. Det är en vanlig dröm för dagens unga att bli kändis eller jobba på TV när "man blir stor". När man själv var en liten parvel var det väl förvisso rätt vanligt att vilja bli "fotbollsproffs", men brandman, läkare, polis etc. var nog vanligare drömyrken än just kändis. Att kändisar ger sig in i politiken är ingen önskvärd utveckling. Därmed urholkas nämligen vikten av de ideologiska partifrågorna ännu mer vid våra val. Även om man får förmoda att majoriteten av oss röstande är någorlunda insatta i vilken politik man stöder när man väljer parti, är jag övertygad om att åtskilliga kommer att stöda det parti som sin favoritkänsdis representerar.

Den senaste i raden av svenska kändisar att ge sig in i politiken är BWO:s Alexander Bard. Det faktum att Bard för tillfället "förhandlar" med två riksdagspartier om vilket han ska företräda får ses som märkligt. Även detta pekar i riktningen att partipolitiken helt spelat ut sin roll. Bard deklarerar dock att det inte rör sig om Moderaterna eller Vänsterpartiet. Det hade ju inte varit omöjligt att dessa två, förut totala dödsfiender, 2008 slåss om samma väljare, och även Alexander Bard.

Det mest troliga är nog att Bard kommer att representera Folkpartiet. Med deras liberala grundtankar borde det partiet ligga i paritet med Bards tidigare uttalanden. Kanske ligger han också nära det nya Centerpartiet, med sin nya Stureplanscenter-image och populistpolitiker typ Fredrick Federley. Jag skulle inte heller bli förvånad om det var Socialdemokraterna han stödde. kanske har han lärt känna diskaren Mona Sahlin på någon gaygala hon har varit värd för. Kanske har de varit på samma fester kring Stureplan som Mona brukar besöka tillsammans med bäste vännen och gayikonen Rikard Wolff. I höst får vi veta svaret så den som lever får se.

Vilket parti det än blir så kan man konstatera att Alexander Bard är en högst kontroversiell person. Han har länge förespråkat drogliberalism och innan Sverige officiellt blev ett queervänligt rike var han tidigt öppen med sin bisexualitet och utmanande åsikter. Detta stack, och sticker i folks ögon även idag. I alla fall under ytan. Därför är jag inte säker på att Bard i detta fall verkligen gynnar det parti han väljer att stöda. Folkkära och myspysartister som Lasse Berghagen och Christer Sjögren lockar säkerligen väljare, men att Bard, som förutom sina ovannämnda ställningstaganden mest är känd för svenska folket som den medelålders mannen i shorts och stora mustascher, gör det är långt ifrån givet.

Personligen anser jag nog att Bard har mer att hämta i musikbranschen än inom politiken. Som artist och låtskrivare har jag respekt för Bard. BWO´s senaste bidrag i melodifestivalen borde exempelvis ha sopat banan med resten av startfältet såväl i Sverige som Europa.

Om nedanstående uttalanden av Bard INTE andas liberalism så vet jag inte... Han bör nog dock inte släppas iväg som partirepresentant i en debatt där målgruppen är pensionärer eller äldre. De har nog inte hunnit bli tillräckligt liberala eller dekadenta för att rösta på en politiker som skryter om att ha tuggat svamp och arbetat som manlig hora offentligt ;) Men i en ungdomsdebatt lär han fungera utmärkt. Ja, ibland förändras sannerligen mentaliteter bara över någon generation.