Ett steg i rätt riktning?

Imorse förbyttes det stora gipset mot ett mindre. Stygnen plockades bort och sjuksköterskan tyckte att det hade "läkt fint". Givetvis kändes det som ett bra besked, men ankeln var fortfarande tjock och rund. Kändes mycket stelt och märkligt. Undrar hur detta kommer att gå. Det nya gipset ska jag bära i en månads tid till att börja med. Fördelen är att jag nu får stödja lite på benet och kan därmed medverka på lite mer sociala aktiviteter. Det uppenbart negativa (förutom det faktum att jag är gipsad och handikappad) är den antiestetiska sko jag tvingas bära utomhus. Se så fin den är...

Den värsta tiden av slentrian är därmed (förhoppningsvis) över. I vanliga fall är människans vardag ganska inrutat. Det är svårt att bryta mönster och vi människor tenderar ofta att nöja oss med vår vardagliga situation. För många kan en vecka se ut som följer:

Vardagar: jobba, äta, aktivitet, TV/dator, sova. Jobba, äta, aktivitet, TV/dator, sova. Jobba, äta, aktivitet, TV/dator, sova. Jobba, äta, aktivitet, TV/dator, sova

helg: aktivitet, TV, sova alternativ aktivitet, festa, sova...

Ja, ni förstår. Ungefär så inrutat fast tio gånger värre har mitt liv som handikappad sett ut de senaste veckorna. Eftersom jag inte behöver speciellt mycket sömn har man vaknat tidigt på morgonen. Sedan har proceduren varit: frukost, poker/surfning, träning, dusch, mat, film/läsning, sova. Dag ut och dag in. Jag brukar ofta raljera över att flera av mina vänner lider av damp. Själv har jag ofta njutit av en stund i ensamhet och aldrig fått panikångest över att inte ständigt "hitta på något". Men den här tillvaron har varit i värsta laget även för mig. Visserligen har jag ofta haft besök av såväl polare som familj, men situationen påbjuder inte mycket annat än just filmtittande som social aktivitet ändå.

Allt har blivit ett stort projekt som handikappad. Eftersom jag vanligtvis springer 5/6 mil i veckan har paniken kommit när jag nu inte tillåtits att göra det längre. I samband med rädsla över att bli tjock har jag därför försökt att röra på mig i den mån det har varit möjligt. Därför kändes det skönt att få dra av några enklare gympass redan andra veckan efter skadan.

Nu blir det dock förhoppningsvis ändring på det totalt inrutade livet. Träningen kommer jag givetvis att fortsätta med, men nu kanske man även kan unna sig en pilsner eller två ;) Och även om man inte kan bada eller åka på långa semestertrippar så kan man i alla fall se annat än lägenheten på ett enklare sätt än tidigare. Man får vara glad för de små stegen i rätt riktning här i livet...Lordens blogg goes optimistic! Det ni!