Pressetiken är ett utdöende fenomen

Medier, som rättmätigt kallas för den tredje statsmakten, är vår tids viktigaste opinionsbildande institution. Att besitta en sådan enorm makt över människors ställningstaganden innebär givetvis ett stort ansvar. Därför har medierna traditionellt och historiskt arbetat efter pressetiska regler. För att stå för en god publicistisk sed har dessa regler varit moraliska rättesnören för vad medier har och inte har kunnat publicera.

Man kan sammanfatta de viktigaste pressetiska reglerna med följande rubriker:
1. Ge korrekta nyheter: Vilseled inte medborgarna avsiktligt utan se till att publicera korrekt information och nhyeter.
2. Var varsam med bild- och namnpublicering: Det är endast nödvändigt att publicera namn och bild när nyheterna berör "allmänintresset". Här är det givetvis svårt att veta vad som ligger i allmänintresse och inte.
3. Skydda den personliga integriteteten: Publicera endast relevant, och inte allt för personlig, information.
4. Döm ingen ohörd: Om någon står anklagad för något ska man alltid höra parten och lämna utrymme för denne att ge en kommentar och för att kunna bemöta kritiken.

Man kan tydligt konstatera att dagens medier fullkomligt struntar i ovanstående pressetiska regler. Mest drivande i den utvecklingen är våra kvällstidningar och nyhetssajter på nätet. Den här utvecklingen har redan etablerat sig utomlands. I USA och Storbritannien hängs i princip alla brottslingar ut och man gottar sig verkligen i företeelser som inkräktar på den privata sfären och absolut kränker den personliga integriteten. Ha exempelvis Svennis otrohetsaffärer i åtanke och tänk på den massmediala häxjakten på hans privatliv som brittiska "journalister" drev.

Sverige följer nu efter. Ingen verkar heller reagera. Möjligen är det så att medborgarnas längtan efter skvaller och möjlighet till att få spela bror duktig är för stark. Faktum är att alla, jag upprepar alla, har lik i garderoben och saker som de vill behålla privat. Men att gotta sig åt andras privatliv och inneha den moraliska pekpinnen går tydligen bra.

Det finns hundratals exempel på hur svenska medier har brutit mot varje rubrik av de pressetiska reglerna de senaste åren. Nummer ett bröt Aftonbladet för några veckor sedan när de hävdade att alla småsparare skulle förlora alla sina pengar om bankerna kraschade. Expressen bröt den för några år sedan när de fabricerade en hemlig nazistisk organisation i Sverige. Man betalade en människa att stå med hakkorsfana utanför en kändis ytterdörr och posera med ett vapen. Historien uppdagades, jorunalisten fick sparken etc. Säkerligen blev det högst en notis där man bad om ursäkt för att man medvetet farit med inkorrekta nyheter.

Punkt två debatteras hett just nu. Aftonbladet är i valet och kvalet om man ska släppa namn och bild på sexförbrytare. Vi har haft mängder av brottfall där man under senare tid publicerat namn och bild. Anders Eklund och Christine Schürrer för att nämna några. Att man dessutom har förstört livet för en rad oskyldiga människor struntar man säkert i. Christer Pettersson och 35-åringen (han som till en början pekades ut som Anna Lindhs mördare). Den senare blev även anklagad för att vara fotbollshuligan, nazist, bedragare, ha förkärlek för negresser och för att vara homosexuell. Allt på samma gång, och apopå punkt tre. Mot punkt tre bröt man även då man ingående publicerade hur Engla våldtogs och mördades. Englas mamma var djupt upprörd över hur Englas anhörigas integritet respekterades (eller snarare inte repsketerades.)

Till punkt tre och fyra tänkte jag dock ta den senaste veckans vidriga utspel från svenska, men kanske framför allt, Österrikiska medier. Den österrikiske politikern Jörg Haider omkom förra veckan i en bilkrasch. Haider var en av Österrikes mest populära politiker. Av antagonister sågs han dock som en högerextremist. Direkt efter Haiders död började medier att anklaga honom för att vara pederast. Han skulle haft en förkärlek till unga pojkar och ska ofta ha synts på gayklubbar. Även svenska medier hakade på. http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/31674-han-foredrog-pojkar. Att tydligare bryta mot punkt tre och fyra går knappast. En död person har ju inte ens en chans att få bemöta dylik ryktesspridning. Är det så vi kommer att skriva dödsrunorna om våra inhemska politiker efter att de har kört ihjäl sig?

Ok om Haiders politiska motståndare i tysthet är glada över karlns död och att man inte respekterade hans politiska åsikter, men att börja sprida irrelavanta rykten om en död persons privatliv torde vara att gå ett par steg för långt. Även i en tid då de pressetiska reglerna är en relik från en svunnen tid.