Offentliga eller privata välfärdstjänster: fördelar och nackdelar

En av den moderna politikens allra viktigaste hjärtefrågor är huruvida man förespråkar offentligt eller privat tillhandahållande av välfärdstjänster i samhället. I frågan ser medborgaren oftast i svart eller vitt. Antingen offentligt eller privat. Själv har jag alltid varit för en stark offentlig sektor av rättevise- solidaritets- och folkgemenskapsskäl, men jag har för den sakens skull inte förkastat fördelarna, som även finns med privata välfärdstjänster. Jag ska i detta inlägg försöka att bena ut fördelarna och nackdelarna med de båda alternativen.

Om staten tillhandahåller offentliga tjänster innebär det krasst sett att de finansieras av skattebetalarna. Denna modell bygger på solidaritet. Alla betalar skatt och finansierar tjänsterna och alla tar del av dem. Staten blir således finansiär och arbetsgivare. Effekterna på familje- och utbildningspolitiken blir då att samtliga får ta del av samma produkt och liknande tjänster. Alla har lika rätt till skola, dagis, utbildning etc. Den stora fördelen jag ser här är just solidaritetstanken och rättviseperspektivet. Alla samhällsmedborgare får ta del av samma välfärd.

Det finns emellertid några nackdelar. Effektiviteten och konkurrensen hämmas. Som jag skrev ovan blir staten både finansiär och arbetsgivare. Konkurrens saknas vilket kan hämma kvalitet och billigare priser. En annan nackdel är människans valfrihet. Statligt offentligt tillhandahållande av tjänster får effekten på familje- och utbildningspolitiken att människans begränsningar till valmöjligheter minskar.

Om privata företag tillhandahåller offentliga tjänster innebär det att dessa subventioneras med hjälp av avgifter. Effekterna på politiken blir då att solidariteten försvinner. Bara vissa har råd att gå på den skolan man vill, ha barnen på det dagiset man vill eller har råd med sjukvård. Effekten i förlängningen kan bli att den sociala segregationen och klyftan i samhället ökar. Samtidigt ökar konkurrensen med privat tillhandahållande av offentliga tjänster. Fler jobbtillfällen kan uppnås, effektiviteten kan bli bättre och privatiseringen ökar människans valfrihet (om man har råd).

Eftersom jag inte ser frågan i svart eller vitt finns det en medelväg till ovanstående kontraster. Det är att tjänsterna subventioneras via skatter men att staten lägger ut tjänsterna på entreprenad. Staten finansierar men privata företag tillhandahåller tjänsterna. Detta system kräver dock en förhandlingskompetens från statens sida. Att de anställer rätt företag att utföra rätt tjänst osv. Med denna modell blir effekterna en någorlunda rättvis familje- och utbildningspolitik. Valfriheten blir stor och effektiviseringen och konkurrensen ökar och kan leda till större välfärd. Priserna kan pressas.

I Sverige har vi haft en lång tradition av socialdemokrati som har lett till viss konformitet hos svenskarna. Det har också skapat ett inneboende rättvisepatos hos oss. Stor konkurrens kan, som beskrivits ovan, resultera i pressade priser, men till vilket pris för populationen? Likt exemplet med de amerikanska representantshuspolitikerna (se gårdagens blogginlägg) kommer företagen att göra allt för att gå med så stor vinst som möjligt. Liknelsen mellan ett privat flygbolag och privata välfärdstjänster kan te sig långsökt, men jag ska ändå förklara hur dessa kan hänga ihop.

Flygbolagens konkurrens gör att man pressar priserna, eftersom man vill ha så många resenärer som möjligt. Eftersom intäkterna på biljettförsäljningen blir lägre får man dra in på andra utgifter. I detta fall kan det handla om längre tid mellan den tekniska underhållningen av planen, färre anställda, lägre meriterade piloter etc. Vid flera flygplanskrascher har orsaken varit just bristande tenkniskt underhåll till följd av konkurrens. Vill man betala och få en säker (eller säkrare produkt) som är lika för alla eller vill man riskera att krascha?

Privata välfärdstjänster kan fungera likadant. Friskolor lockar med erbjudanden som gratis dator till eleverna, betalat körkort etc. För att täcka utgifterna kanske man får dra in på läromedel och använda sig av sponsrat (då givetvis kraftigt vinklat) läromedel istället. Privata sjukvårdsinrättningar kan erbjuda en billig peng till förmån för sämre kvalitet etc.

Sedan finns givetvis de elitinrättningar inom välfärden som bara de allra rikaste kan ta del av. Har ni någonsin funderat på varför "Lasse utanför bolaget" är i 40-årsåldern och varken har några tänder eller möjlighet till ett drogfritt liv kvar, medan våra rockstjärnor som pundat och krökat dubbelt så länge som Lasse både kan bli drogfria, vältränade och ansiktslyfta i 60-års-åldern?