Dålig fotbollsspelare - Bra tränaregenskap?

Det är med lite bitter smak denna text författas. Givetvis skulle Sverige efter kvällens EM-kvalmatch mot Nordirland, hemma på Råsunda, ha resulterat i en EM-biljett. Nu slutade matchen 1-1 och vi får skjuta upp firandet. Sverige har emellertid goda chanser att ta sig vidare, och jag är fullkomligt övertygad om att vi klarar uppgiften. I så fall innebär det att Sverige under förbundskapten Lars Lagerbäck har kvalificerat sig till fem raka stora fotbollsmästerskap. Det är i sig en stor bedrift.

Sedan Lagerbäck tillträdde som förbundskapten (år 2000) har det ibland blåst snålt kring hans ledarskap och syn på fotboll. Lagkänslan har premierats före en offensiv och fotboll. Tråkigt kan tyckas, men fotboll går ut på att vinna och vara med i de stora sammanhangen. Och statistiken talar sitt tydliga språk, Lagerbäcks koncept har varit vinnande. Hans styrka som ledare är att svetsa samman alla spelare till en grupp, där laget är viktigare än individen. Lars Lagerbäck har ett stort stöd bland spelarna (även om landslagets största egon och individualister Olof Mellberg, Zlatan Ibrahimovic och Christian Wilhelmsson ett tag blev sura för att de fick infoga sig till lagets gemensamma regler). Att Lagerbäck ser till att alla ska få utrymme och känna sig som en viktig del av laget är ett smart pedagogiskt grepp. Att han besitter den egenskapen har att göra med att han själv inte är en diva eller individualist. Lagerbäck ger sina spelare förtroende, och han får det tillbaka.

De flesta av dagens fotbollstränare har själva varit aktiva inom sporten. Ofta har tränaren också varit en fixstjärna, och fixstjärnor har stora egon. Visst, det finns forna fixstjärnor (läs divor) som lyckats med sin tränarkarriär och vunnit titlar. Det har dock sällan varit utan kontroverser med enskilda spelare och med en skadad lagkänsla. Faktum är att de, i mitt tycke, största fotbollsledarna inte har tidigare karriärer som fotbollspelare. Med samma fotbollsfilosofi som Lagerbäck, och samma usla talang som fotbolsspelare, har tränare som Sven-Göran Eriksson, Arsene Wenger och José Mourinho rönt stora framgångar i sina tränarkarriärer. De har också, likt Lagerbäck, alltid satt laget i fokus. Att dessa herrar har fått stort massmedialt utrymme och kan ses som individualister, är enbart en förenklad mediabild. När det kommer till lagsporten fotboll, har de alltid fokuserat på det som ska presteras på planen och lyckats med att ingjuta mod och respekt i spelarna. Det kan således vara en merit i sig att inte själv ha varit en duktig fotbollsspelare om man vill lyckas som tränare.

Med detta resonemang vill jag dock inte på något sätt förkasta alla gamla fotbollsspelares tränarkarriärer. Däremot har jag svårt att se att individualister som Zlatan eller Inzaghi besitter de egenskaper som krävs för en framtida framgångsrik tränarkarriär. De skulle själva ta allt för stor plats, vilket förmodligen skulle leda till öpnna konfliker i laget. Och konfliktfyllda fotbollslag är sällan vinnande. Lagspelartyper som Roland Nilsson och Jonas Thern har däremot bättre chanser att lyckas. Det är inte omöjligt att någon av dessa gentlemän en dag får ta över Lagerbäcks roll som förbundskapten. Men när detta sker, så har Sverige för länge sedan avverkat EM-slutspelet 2008 i Schweiz och Österrike.