Allting har sin tid. Detta inläggs första mening är en utnött klyscha. Klyschor fyller emellertid en funktion i det svenska språket. En klyscha blir aldrig en klyscha om den inte stämmer överens med verkligheten. Bollen är rund. Allt kan hända. Fånga dagen! Allihop klyschor, men ack så sanna. Bollen är ju, otvivelaktigt, rund! Allting kan ju faktiskt hända, även det mest oväntade. Och fånga dagen är en ytterst lämplig uppmaning. Den kände franske upplysningsfilosofen Voltaire har utvecklat klyschan att fånga dagen eller tillfället på följande vis: Tillfället får inte försummas. Ett precis likadant besöker oss sällan två gånger. Allting har sin tid. Så sant!
Att åldras är oundvikligt. Ibland tutar livets tåg på utan att man ens hinner reflektera över det faktumet. Men så inträffar olika saker. Det kan vara allt från att man råkar höra en gammal låt, eller att man träffar en gammal bekant som gör att gamla minnen och känslor väcks till liv. Personligen har jag ganska enkelt för att bli nostalgisk. Kanske beror det på att jag hade så oerhört roligt under mina uppväxt- och ungdomsår. Polare har kommit och gått, andra har bestått. Mer klyschor, mer sanningar. I min ålder försvinner fler vänner än tidigare. Det är i min ålder man får allt mindre tid till ett socialt liv bestående av polare. Många i min ålderskategori skaffar familjer andra satsar på karriärer och några flyttar iväg för att pröva lyckan i en annan del av världen. Inget konstigt med det. Ju äldre man blir, desto mindre behov av socialt umgänge verkar man få. Det är också på något sätt livets gång. Den där klyschan som alla vuxna inpräntar i sina barn om att livet går så fort stämmer ju även den. Vips, så är man vuxen. Livet är inte slut för det, men världen tillhör ju på något sätt de unga och vackra. Nåväl, man kan leva länge på minnen. Och många sådana har jag och många av mina vänner. Även om de ibland kan vara lite dimmiga ;) Kanske kommer vi aldrig att åka på fler festivaler tillsammans, kanske aldrig ha den där sammanhållningen. Men vadå? Minnena består. Allting har sin tid!
Två huvudsakliga händelser har under helgen fått mig att bli nostalgisk. I helgen födde en tjej, som betytt mycket för mig, sitt första barn, en son. Ett stort grattis riktas naturligtvis till henne och hennes nya familj. Men ur ett rent egoistiskt perspektiv innebär det att ytterligare en nära vän blir vuxen, även på pappret. Men vadå egentligen? Allting har sin tid.
Den andra händelsen var i lördags då vi firade en gammal (numera i ordets rätta betydelse) kompis fyllde 28 år. Givetvis kommer 28-åringen även i fortsättningen att vara en vän. På festen medverkade flera av de polare som man hade under uppväxttiden. Det var både stimulerande och lite sorgset att sitta och prata minnen och hur tiden bara har flutit iväg. Men minnena gladde oss. Ingen idé att bli ledsen och nostalgisk. Skål istället! Allting har sin tid.
Om några veckor kommer två kompisar hem från utomlands innan de drar vidare till nästa kontinent. Det lär bli ett kärt möte där många gamla minnen diskuteras. Livet har olika faser. kanske har de roligaste, beroende på vd som sker, redan upplevts. Jag skulle kunna nämna hundratals personer som verkligen har gett mig många fina minnen att titta tillbaka på. Men risken finns att man glömmer någon, därför låter jag bli. Man kan bara konstatera att vissa av oss kommer att fortsätta att skapa roliga minnen att tänka tillbaka på, på åldermshemmet. Andra kanske man inte kommer att ha så nära kontakt med. Det spelar egentligen ingen roll. Man hade inte varit den man är utan er. Och allting har sin tid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
kunde inte sagt det bättre själv.. jag är också sjukt nostalgiskt. det är glädjande, på nått sätt.
Det hör onekligen ungdomen till att ha roligt. Med åren nöjer man sig med att ha trevligt, och blir till och med lite rädd för det roliga och trygg i det trevliga. Vi har dock mycket kvar att uppleva min vän! En vacker dag träffar man den rätta, slår sig till ro och skaffar några ariska ungar. Det ska visst inte vara fy skam det heller.
Dessutom finns det fortfarande ett par Stoneleigh med ditt namn på och några 2,8 med mitt, så visst ska vi skapa minnen än!
Herr D-->
Jodå, men man undrar ibland vart åren (och visionerna) tog vägen. Nu blev jag nostalgisk igen. Både du och jag led ju av "åldersnojja" redan i 16-årsåldern...Många diskussioner på sena nätter och ibland i långa rockar. Minns låten vi redan då referade till:
Det är bråttom nu, ge järnet nu,
för snart sitter man där, och då är det slut.
Ja, tids nog sitter man där, med fru och barn,
och då är det slut, ja då är det verkligen slut.
Vi har vår tid nu, vår tid nu,
vi har vår tid nu, vår tid nu,
Det är bråttom nu, vi måste leva nu,
för snart är det försent, ja, då är det helt försent.
Vad är rutten nostalgi, emot vår tid nu,
nu när man är fri, fri, fri, fri, fri, fri, fri, fri, fri, fri, fri.
Vi har vår tid nu, vår tid nu,
vi har vår tid nu, vår tid nu,
nittonhundrasjuttiosju.
Hela gänget är nere på stan, vi svinar och vi grisar,
det skiter vi i, man håller ju ut så länge man kan.
För nu är det sommar, men snart är det höst,
och då är det inte någon tröst, att deppa över förlorad tid.
Det är bråttom nu, ge järnet nu,
för snart är det slut, och då är det slut.
Tiden går så jävla fort, den går så jävla fort,
och sen är det slut, då är det verkligen slut.
Vi har vår tid nu, vår tid nu,
vi har vår tid nu, vår tid nu,
nittonhundrasjuttiosju.
Lövet-->
Tackar. Du får kika tillbaka till din gamla hemort vid tillfälle. Och då menar jag inte Fellingsbro ;)
Livet tar inte slutbara för att åren går - den bästa tiden är efter 50
Skicka en kommentar