ni-nanna-na-ni-na...

Den något konstiga rubriken till detta blogginlägg härstammar från ett gammalt barnprogram som gick på TV när Lorden var ung. Varje gång signaturmelodin uppenbarade sig förstod man att det nästkommande minuter skulle handla om böcker i TV-rutan. Programmet hette nämligen Boktipset. Märkligt värre va? Att tipsa barn om böcker? Programformatet är förlegat i vår moderna tid. Kanske finns där TV-spelstips eller Internetcommunity-tips. Vad vet jag, jag kollar inte längre på barnprogram, men säkert är att barn av vår tid inte längre läser böcker.

Lorden, däremot, läser böcker. Och som invalid tvingas han läsa ännu mer än normalt. Sommarens första bok (efter Hitler) att avverka har varit Johan Kindes Någon sorts extas. Kinde spelade i slutet av 70-talet och början av 80-talet i bandet Lustans Lakejer. Jag vill understryka att jag absolut inte är något fan av deras musik eller den genre de representerar över huvud taget.

Någon sorts extas är en delvis självbiografisk bok och handlar om hur några Stockholmsungdomars (17-20 år) popband, det påhittade Bete Noire, slår igenom. Bandets textförfattare Julian (som får symbolisera Kinde) hinner uppleva mycket glädje, fest, glamour, porr, kärlek, sorg och frestelser i bokens handling. Boken ger en underhållande och intressant samtidsskildring av Stockholms uteliv och jargong under början av 80-talet. Eftersom jag personligen inte upplevde detta liv är det svårt att veta hur stor sannolikhet Kindes beskrivningar är, men efter att ha tjuvläst endel andra recensioner (boken har fått ett ganska ljummet emottagande av kritiker) så verkar de vara sanningsenliga.

Boken är Kindes debutroman och jag tycker att språket är lättläst, rakt och enkelt Boken har en huvudintrig med en mängd ramintriger och det blir aldrig tråkigt, snarare spännande. Om man ska följa Aristoteles regler för klassiska draman, som han författade i Ars Poetica, så kan jag också konstatera att det finns en tydlig peripeti i Kindes roman. Men det kanske är väl pretentiöst att reflektera kring i just detta sammanhang.

Det känns som att huvudpersonen Julians upplevelser verkligen är självupplevda. Det vore omöjligt att förmedla vissa känslotillstånd som Kinde gör i boken annars. Bokens minus är dialogerna som nog är väl förenklade och aningen uppstyltade. Författaren lyckas dock få läsaren engagerad i bokens nyckelpersoner, vilket gör att man gärna vill veta hur det går och i viss mån känner med karaktärerna.

När Lustans Lakejer slog igenom var de totalt banbrytande. De skrev om glamour, fest och jetset-liv. De klädde sig i kavaj och slips och använde kajal. Etablissemanget tyckte att de var så annorlunda och farliga att rykten sattes igång att de skulle flirta med nazismen. Stämplingsteori verkar ha varit gångbart från media i alla tider. Bandet gjorde också en cover på en Zarah Leander-låt. Bara en sådan sak är ju tillräckligt för att få ett moralpredikaretablissemang att stämpla nazist i pannan på alla bandmedlemmar, deras kompisar, föräldrar och kusiner. Hursomhelst, bandet tog avstånd från dessa anklagelser och en episod i boken förstärker verkligen bandets linje.

Johan Kinde har skrivit en väldigt underhållande debutroman. Många är de som (har levt det ljuva? livet) lär känna igen sig i många situationer. Boken lär som sagt inte gå till världshistorien som ett litterärt mästerverk men gör nog heller inga sådana anspråk. Boken är klart läsvärd. Det är den för sin lättsmälta (och igenkännande) intrig, bokens karaktärer, och den tänkvärda samhällsskildring av Stockholm. Någon sorts extas får 6 rullstolar av 10 möjliga av Lorden. Det är inte illa pinkat. Eller det var det. 800 spänn tack!