Tankar kring svensk sjukvård

På fredag skulle jag egentligen ha begett mig via Uddevalla till Danmark och Roskilde. En semestertripp jag längtat efter länge. Främst för att jag då äntligen skulle få se den store musikaliske mästaren Neil Young. Av det blir det nu nada. Ni trogna bloggläsare vet redan anledningen. (Om någon känner för att åka till Roskilde och saknar biljett kan ni kontakta mig via bloggen. )

Igår kom jag hem från operationen, som förmodas ha gått bra. Jag sitter i skrivande stund med ett gips som kan liknas vid det på bilden i tidigare blogginlägg. Det ska jag ha i två veckor. Under den perioden får jag under inga som helst omständigheter nudda marken. Det är en konst i sig att enbart klara den biten. Därefter får vi se om operationen har varit fruktar och om foten läker som den ska. Gör den det, blir det en ny gipsning, under minst 4 veckor till. Mitt stora fritidsintresse, löpning, hoppas jag kunna utöva igen i framtiden. En av doktorerna jag träffade menade dock på att jag som tidigast kunde ta en löptur (lättare jogging) om minst 3 månader. Jävligt tungt. Dampen man får av att vara internerad i lägenheten lär inte bli nådig. Speciellt inte när solen börjar värma och polarna badar, festar, reser och får uppleva naturen. Jag får väl spendera tiden med att läsa mycket istället. I sängen :( Det jobbigaste just nu är dock smärtan. Det krävs rejäla doser starka värktabletter för att hålla den i schack. Men även den ger sig nog snart.

I mitt tidigare inlägg efter olyckan beklagade jag mig över den väntan i tid som man får uthärda som akutpatient. I mitt fall fick jag ligga i över tio timmar på en brits med bruten och smärtande fotled. Jag vet inte om det i sig är ok.

Under mitt dryga operationsdygn som spenderades på sjukhuset fortsatte den långa väntan. Mycket (eller allt) blev rejält försenat. Men vad kan man egentligen förvänta sig? Sjukhus är inte någon positiv miljö. Många medborgare är sjuka och förmodligen bra mer akut sjuka än undertecknad. Den negativa komponenten som väntan innebär för mitt helhetsintryck av sjukhusvistelsen vägs dock upp av personalens fantastiska bemötande.

Under de senaste kaotiska dygnen har jag mött många av sjukhusets personal. Undersköterskor, narkosläkare, sjuksköterskor, röntgenläkare, akutläkare, ortopeder, arbetsterapeuter, transportörer (vaktmästare), sjukgymnaster etc. Alla fullkomligt enastående i sin människosyn och bemötande. Visst, det är deras yrke, men att dag ut och dag in möta sjuka, svaga och skadade människor och ändå kunna behålla sin professionalitet och humanitet är fanimej stort. Man är inte så katig och tuff när man ligger där ömklig inför en operation. Inte efter heller för den delen. Då behövs ett trevligt bemötande och en omhändertagande inställning.

Den sommarjobbande (och snart narkosläkarutbildade) receptionisten som vänligen höll mig sällskap inför operationen. De oerhört professionella läkarna, som berättade om ingreppen, de skämtsamma bedövarna och kvinnan (sjuksköterska?) som höll en dåsig, hög, avtrubbad, förlamad och svamlig Lord sällskap under hela operationen. (Den konversationen skulle man ha på band. Eller inte. ) Alla var helt enkelt fantastiska. Nu stöder jag sjuksköterskernas strejk ännu mer. Nu stöder jag fri och professionell sjukvård åt hela folket ännu mer. Nu känner jag att jag äntligen fått tillbaka något av de skattemedel man betalat under åtskilliga år. Hell svensk sjukvårdspersonal!

Trots att sköterskerna och personalen insisterade på att ha kvar mig ytterligare en natt vägrade Lorden. Med lite charm, vilja och mycket tjat lyckades de inte behålla mig. Jag klarade helt enkelt inte en sömnlös natt på sjukhuset. Personalen är som sagt übertrevlig, men det tar på psyket att trots stilnoct (sömntablett) och morfin ligga sömnlös med svåra smärtor bredvid fisande, snarkande och av smärta ojande tanter. Sjukhus är förutom personalen inget trevligt ställe att vistas på.

Måste till sist, återigen, få passa på att tacka alla lyckönskningar och det oerhörda stöd man erhållit genom sms, telefonsamtal, msn och i kommentarsfunktionen på bloggen. Det betyder massor. Och glöms inte bort för den delen heller. Och givetvis måste den hårde Lorden få passa på att tacka mor som alltid ställer upp. Idag med inköp av käk, städning och en massa annat nyttigt. Thanx!