Kollektivtrafikutvecklingen står stilla

Nuförtiden använder jag kollektivtrafiken relativt sällan. Annat var det för ett gäng år sedan då man pendlade mellan bostad och studier, feriearbete och nöje. När jag på söndagen fick ett infall att besöka mina föräldrar, som bor några mil bort från mig hörde jag mig för om möjligheten att bila dit. Jag besitter förvisso sedan tio år (snart) körkort, men har aldrig ägt en bil. Och när polarna som har anknytning till platsen där mina föräldrar bor var upptagna, innebar det att jag skulle få göra ett kärt (nåväl) återbesök med kollektivtrafiken.

Det första som slog mig sedan jag sist åkte sträckan var att man inte skulle kunna betala kontant. Vi går mot ett mer kontantlöst samhälle, så det i sig var kanske inte så konstigt. När man väl skulle betala sitt kort insåg jag att de höjt priset med sisådär 50 % sedan sist. Jaja, allt annat i samhället blir dyrare, så varför inte också busspriserna? Allt måste väl ha sin utveckling.

Med fasa mindes jag de varma sommardagarna på bussarna inför påstigningen. Alltid var luftkonditioneringen undermålig och man var nästan jämt illamående av utmattning och uttorkning under de varma bussfärderna. Vid påstigningen insåg jag snabbt att utvecklingen på detta området har stått helt stilla. Bussen var varm som en öken. När busschauffören till slut startade bussen, och något som i alla fall kan liknas vid en svag fläkt äntligen satte igång, fick jag genast flytta på mig. Det skramlade nämligen och levde något oerhört bakom platsen där jag satt.

När jag och de många medresenärerna hade färdats dryga en mil, allt var som varmast och bakdelen av bussen brummade som aldrig förr, plingade det till. En resenär skulle av. Jag kände genast igen vem det var. En äldre man som introducerade sig som solokvist för mig och några polare för dryga tio år sedan då vi åkte den välkända rutten för att festa till det lite. Samma resenärer, tänkte jag. Kollektivtrafikutvecklingen står stilla. Omedelebart efter att mannen stigit av säckade bussen ihop. Chauffören gjorde fyra/fem återstartsförsök. Förgäves. I samband med att motorn dog, dog också luftkonditioneringen och Lordens humör. Samma sunkiga buss. Kollektivtrafikutvecklingen står stilla.

Efter några minuter var jag så svettig och lack att jag marscherade fram mot busschauffören.

- Kommer det en ny buss eller vad fan händer?

- Ja, det ska komma en inom tio minuter.

- Bra att man får reda på vad som händer...

Efter att ha suttit och bläddrat lite förstrött i skittidningen Aftonbladet utanför bussen dök det upp en ny buss. Efter 30 minuter. Ytterligare en kvart senare var vi åter i rullning. Utan ett ord, en förklaring eller ens en ursäkt från chauffören. Många busschaufförer saknar fortfarande social kompetens. Kollektivtrafikutvecklingen står stilla. Väl framme hos päronen kunde man dock slöa framför en bitvis tråkig landskamp i fotboll. Maten och sällskapet som bjöds var dock bra. Därför kan man ju ha överseende med att trafikutvecklingen står stilla. Men stackars alla frekventa busspendlare.